2010 goes 2011
Passar på att slänga in en häslning om ett GOTT NYTT ÅR innan jag påbörjar förberedelserna för nyårsfirandet. Kvällen/natten/morgonen kommer att spenderas i Y-town i makalöst sällskap, och hela jag ser fram emot en underbar avslutning på ett underbart år. Gros bisous!
Harmoni
Och alla som vill, ta en stund och fundera. När ska vi göra mod av sorgen och börja agera?
Snögalopp
Satt och tittade på en massa vintriga vinterbilder och blev plötsligt äckligt sugen på en massa flumridning i snön. Helst barbacka, ovanpå ett mysigt täcke. Harryboii - watch out, du ligger numera i riskzonen för just ett sådant tilltag!
19 years young
Dagens förehavanden: Degat framför Kalle och chokladfabriken. Lagt pussel. Lekt med julklappar. Spelat spel. Lekt med snön.
Och så var det ju det där med att bli vuxen... Hur gör man då?
There is something special about this time of year...
Det sa poff. Poff! Så var de fyra dagarna till julafton nedräknade. Poff! Så var de fantastiska förberedelserna över. Poff! Så var rimmen skrivna, kolan kokad, skinkan griljerad, julmaten äten, klapparna bytta och släktträffen färdig. Poff! Så hade ännu en julafton passerat, och inte var den sämre än någon annan julafton inte.
Jag har funderat på om jag någonsin kommer att växa ur den där julextasen, den där som börjar redan i slutet av november och värmer mig inifrån. I fall jag någonsin kommer att bli en sådandär tråkig, snusförnuftigt vuxen människa som suckar och säger på ett avmätt vis att "julen är väl allt bra jobbig ändå...". Jag tror inte det, faktiskt. Jag har varit intebarn i 2 jular nu, och icke att min kärlek till denna högtid har dämpats av det. Jag tror och hoppas att det aldrig kommer att säga poff! Så var min julkärlek borta.
Jag har för mig att vad jag egentligen ville ha fram var att julmannen inte gjorde mig besviken i år heller, och att det bjudits på allt och lite till. Fina klappar, goda måltider, glada människor, frusna tår, mätta magar och så det där lite allmänna kaoset som hör julen till, när alla ska återvända till sina hem med alla gamla och nya tillhörigheter i behåll. Tacka och le och ta farväl och tacka och le och tacka och ta farväl och le och tacka och le.
Det var precis som det ska vara.
God jul!
Och ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt.
men det gör jag inte.
Men det är bra alltså, allt är bara bra. Kalasfint, rentav.
Om fyra dagar är det julafton,
och dagarna fram tills dess ser ut att bli fantastiska.
Jag gillar läget.
P.S: Jag slapp promenera från Tranås. D.S
Åååka pendeltåååg
Ibland undrar jag om jag ändå inte är lite dum ändå. Min käre broder skulle gladeligen skriva under på det, förmodligen många andra också, och nu har alltså även jag börjat tvivla på min intelligens vara och icke vara.
Jag menar, vilken intelligent person med sinnesnärvaro bestämmer sig för att frivilligt ge sig ut och åka tåg mitt i vargavintern? Tåg som i SJ-tåg som i kaos-tåg. Jodå, visst är det jag alltid! Jag tyckte att det var en kanonbra idé att åka upp till Elin i Linköping över helgen, och biljetterna var ju till och med billiga! Hur det kommer att sluta vet bara gudarna, men till Linköping ska jag, om jag så ska promenera från Tranås!
En doft av hyacint
Jag är en lugn person
med takt och ton
måttfull och balanserad.
Jag är tyst och still
och det ska mycket till
innan jag blir exalterad.
Men jag har en last
som håller mig fast
i ett järngrepp varje vinter.
När året är slut
och snön ligger djup
och slädarnas medar slinter.
Jag vill ha mer jul.
Ge mig mer jul.
Jag vill ha mer jul.
Ge mig mer jul.
Tusen stjärnor som tindrar,
glitter så långt jag ser.
Av juleljus som glimmar,
vill jag ha mer.
Slutsats: Jag är jul-taggad till tusen!
Addicted
Om jag inte slutar tända levande ljus överallt hela tiden snart, så är jag rädd att både jag och resten av min familj kommer att avlida på grund av syrebrist lagom till jul. Och det vore ju trots allt lite tråkigt, tycker ni inte? Men det är ju så fint!
It's okay to say you've got a weak spot, better to be hated than love love loved for what you're not.
Dagen skall åter gry, stiga ur rosig sky.
Det finns tre morgnar på året som jag tycker om, mer som en ren principsak än som något annat. Jag tycker om dem som de är, punkt slut. De här tre morgnarna är liksom konstanta på något vis; Mikaela fem år och Mikaela nitton år uppskattar dem lika mycket. Det kan regna hur mycket det vill, världen kan trilla samman utanför fönstret, men De Tre Heliga Morgnarna består.
Morgonen den trettonde december är en av de där principsaksmorgnarna som jag bara älskar, och som jag hoppas att jag kan få fortsätta älska ett slag till. Den här morgonen sitter jag uppkrupen i ett soffhörn med mitt täcke likt en skyddande mantel omkring mig, och bredvid mig och min skyddande mantel sitter Födelsedagsgrisen med stort F (som i mer vardagliga sammahang kallas "pappa"). Sedan följer resten av min ganska så morgontrötta familj, och på bordet står Den Syndiga Frukosten i form av mammas varma choklad och mammas lussekatter.
Vi mumsar och vi gäspar, klockan är tidigt och i TV-rutan studerar vi vitklädda flickor och vitklädda pojkar med saker i handen och saker på huvudet. De sjunger om ganska obegripliga saker såsom natten som går tunga fjät, och det där obegripliga blir plötsligt till något vackert. Vi blir varma i magen av det obergripliga, vi blir vamrma i magen av allt det vackra, vi blir varma i magen av den varma chokladen, och det varma i magen blir till sprudlande glädje och optimistiska perspektiv. Det blir varmt.
As time goes by
Det finns så många ord i mitt huvud som bara väntar på att få bli vägda, formade, ingå i meningar och omges av punkter och kommatecken. Det finns så många känslor i min kropp som väntar på tillfällen att slå till på, som väntar på tankar att angripa och på texter att genomsyra. Det finns så många behov att få utlopp för, så mycket självkänsla att kamma hem och så mycket grusigt grått att lasta av. Det finns så mycket.
Et moi je t'aime un peu plus fort
Cry when you get older.
Jag trodde att jag kommit ifrån sådana här stunder, men det är fantastiskt vad ensamheten kan göra med oss.
Means to an end.
Att se det man vill se, och vara den man vill vara
Jag har brottats med pensionärerna på Malmborgs, jag har tänkt tillbaka på gårdagens konsert med Sverigescoolastetjej, jag har träffat en vacker vän för första gången på alldelesförlänge, jag har ätit morotsmuffins och druckit kaffe, jag har ridit för första gången på tvåochenhalvmånad och jag har insett att livet är alldeles förträffligt när det hanteras på rätt sätt.
Det där med att vakna på fel sida
Dagens fråga: Kan man gå på konsert ensam utan att behöva gå med i Klubben För Sorgliga Själar?
Of all the other 2693 problems you have for me, I get THIS?!
Tentative
Feeling way too damn good
Jag har förresten kommit fram till att jag lär sluta som Stålkvinnan själv i fall jag fortsätter så här - det är sanslöst hur mycket träningsvärk jag haft i arm- och ryggmuskler efter de senaste slitsamma (men ganska trevliga) arbetstimmarna i stallet! Och träningsvärk leder ju till muskler av stål, inte sant? Jodå, så måste det vara. Pengar får ju jag också, och så får jag prova på det där med sömnbrist till på köpet. Kan det bli bättre?
Satisfied.
Graduation
Jag har i princip aldrig varit stressad (tja, en timme här och en timme där kanske, men inte mer än så), jag har fått mer välbehövlig vila än någon annan gång, och jag har fått uppleva en massa roliga saker och platser. Jag har vågat släppa kontrollen över mitt liv lite, för det har inte funnits några ramar att hålla sig innanför, och ingen som förväntade sig något från mig någonstans. Jag har kunnat leva som jag ville, med andra ord, och det har jag också gjort.
Om det nu skulle råka vara någon blivande student som läser den här bloggen (det är löjligt hur dålig koll jag har på vem som läser egentligen) skulle jag bara vilja dela med mig av lite klyschig visdom (?), som faktiskt tåls att höras mer än en gång, såhär på söndagskvisten.
Ta det lugnt, för allt i världen. Stressa er inte, pressa er inte. Tro inte att hela livet måste vara utstakat in i minsta detalj när ni står där på studenflaket med champagneflaskan i högsta hugg, utan ta er tid att leva. Världen går inte under i fall ni börjar plugga och bli seriösa ett eller två år senare än vad ni egentligen skulle kunna, och inte heller om ni inte vet vad ni vill göra med era liv. Det löser sig, det gör det alltid.
Egentligen är jag helt fel person att sitta och skriva sånthär, med tanke på att jag själv är ett av de där nervvraken som tror att man dör om man inte vet precis vad man vill göra, hur man vill göra det och när man vill göra det. Men under det senaste halvåret har jag fått lära mig att krypa ur det där skalet, ta risker, lämna marginaler och låta livet styra sig själv lite. Resultat? Tja, än lever jag i alla fall, och jag är lycklig lycklig lycklig!
Okej, det kanske inte alltid går som det är tänkt - det är hela Schweiz-historien ett levande exempel på - men det leder i alla fall till lite livserfarenhet och en stor skopa frihetskänsla. Och tro mig, det är värt det!
Cooling
Done
"Din ansökan har godkänts och du kan nu resa till USA med Visa Waiver-programmet."
Score!
Money talks
Hej hopp, nu har jag avslutat veckans andra arbetspass i stallet och i morgon bitti ska jag befinna mig på samma ställe klockan 07.00 för att jobba lite till. Sovmorgon? Forget it!
Bladdare.
Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Bladins, Bladins, Bladins. Minnen, minnen, minnen. Allting har plötsligt väckts till liv, och oj vad jag saknar det!
Allt var som det brukade, men ändå var det så annorlunda. Lärare hade kommit och lärare hade gått. Rektor Martin var inte Rektor Martin längre, utan hade blivit ersatt av någon annan tomte. Elevrummet var inte längre en enda stor smutshåla, utan hade renoverats och fått sig ett riktigt ansiktslyft. Eleverna var inte desamma som sist jag var där, utan en tredjedel helt nya ansikten hade lagts till i ekvationen. Solen sken visserligen från en klarblå himmel som den också gjorde sist, men yttertemperaturen var långt från 23 grader, och inte fanns där några blågula ballonger eller vita sommarklänningar heller.
I stället vandrade vi in klädda som två andra eskimåer, frusna och lite småvilsna bland alla "nya" ettor som fanns överallt och ingenstans. Mitt i vimlet hittade vi Karin, vår fina mattelärare Karin, som blev alldeles chockad över att se oss där. Det ena ledde till den andra, och plötsligt satt vi nedsjunkna i lärarrummets soffa där vi sörplade te och knaprade pepparkakor tillsammans med Leslie, Olof och Richard. En massa andra lärare kilade också förbi och fick sig en pratstund, och innan vi visste ordet av hade nästan två timmar passerat.
Två timmar med våra fina gamla lärare, som alla var lika glada att se oss och precis lika trevliga och vänliga som vi minns dem. Bladinsandan alltså, den saknar jag.
Nerd.
Jag fortsätter att leva upp till mitt mål och njuter än av snö, vinterlandskap och julkänslor. I morgon ska jag gå upp med tuppen och titta på årets första avsnitt av julkalendern - den verkar faktiskt för en gångs skull vara värd en chans (trots att ingen julkalender sedan "När karusellerna sover" har varit sevärd)! Andra planer för morgondagen är ett skolbesök - jag och Nette har kommit fram till att abstinensen är lite för svår att stå ut med och ska kika in på Bladins en stund. Är jag nördig om jag säger att jag längtar?
