Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Bladins, Bladins, Bladins. Minnen, minnen, minnen. Allting har plötsligt väckts till liv, och oj vad jag saknar det!

Allt var som det brukade, men ändå var det så annorlunda. Lärare hade kommit och lärare hade gått. Rektor Martin var inte Rektor Martin längre, utan hade blivit ersatt av någon annan tomte. Elevrummet var inte längre en enda stor smutshåla, utan hade renoverats och fått sig ett riktigt ansiktslyft. Eleverna var inte desamma som sist jag var där, utan en tredjedel helt nya ansikten hade lagts till i ekvationen. Solen sken visserligen från en klarblå himmel som den också gjorde sist, men yttertemperaturen var långt från 23 grader, och inte fanns där några blågula ballonger eller vita sommarklänningar heller.

I stället vandrade vi in klädda som två andra eskimåer, frusna och lite småvilsna bland alla "nya" ettor som fanns överallt och ingenstans. Mitt i vimlet hittade vi Karin, vår fina mattelärare Karin, som blev alldeles chockad över att se oss där. Det ena ledde till den andra, och plötsligt satt vi nedsjunkna i lärarrummets soffa där vi sörplade te och knaprade pepparkakor tillsammans med Leslie, Olof och Richard. En massa andra lärare kilade också förbi och fick sig en pratstund, och innan vi visste ordet av hade nästan två timmar passerat.

Två timmar med våra fina gamla lärare, som alla var lika glada att se oss och precis lika trevliga och vänliga som vi minns dem. Bladinsandan alltså, den saknar jag.