Move
Lagom till att blogg.se bestämmer sig för att käfta emot mig för typ 239801984 gången sedan jag blev med blogg för tre (tre!!) år sedan, byter jag blogg och bloggdomän. Eftersom att jag inte kan länka till något på grund av ovan nämnda uppkäftiga typ, får jag nöja mig med the old fashioned way och skriva ut hela länken i stället. Here we go:
.
www.kiltarkossorochkorridorer.blogspot.com
.
Den läses dock av såväl mamma som mormor, så lite olika censuser kommer att delas ut. Ocensurerat fortsätter jag nog att skriva här, tror jag i alla fall. Den som lever får se!
Glasgow baby!
Äh, skit i föregående fråga. Nu kör vi!!
Panicking here
Amen shit. Det här händer ju bara inte. Jag vet inte var jag ska ta vääägen. Lever livet på gränsen mellan kolugn och freaked out sedan en timme tillbaka, och det känns som att det är först nu jag inser vad som faktiskt är påväg att hända. Ena halvan av mig vill dansa glädjedansen, den andra vill bara lägga sig och stortjuta.
Är det så här det ska vara?
Är det så här det ska vara?
-
Klarar inte detta, klarar inte alla ledsna ansikten. Sorgsna miner. Melodramatiska citat. Dina ögon. Panik? Ilska? Besvikelse? Eller bara ren och skär sorg?
Klarar inte detta, klarar inte alla stickande knivar. Alla återhållna känslor, alla glättiga ord, alla teaterföreställningar inför den jag gillar allra bäst.
Vill inte, vill inte.
Jag klarar detta. Men jag vill inte, vill inte klara detta. Vill inte befinna mig i sådana här situationer med såhär mycket ledsna känslor. Orkar inte, vill inte, kan inte.
Vill inte klara detta. Vill inte se dig så här.
Where's the "good" in goodbye?
Klarar inte detta, klarar inte alla stickande knivar. Alla återhållna känslor, alla glättiga ord, alla teaterföreställningar inför den jag gillar allra bäst.
Vill inte, vill inte.
Jag klarar detta. Men jag vill inte, vill inte klara detta. Vill inte befinna mig i sådana här situationer med såhär mycket ledsna känslor. Orkar inte, vill inte, kan inte.
Vill inte klara detta. Vill inte se dig så här.
Where's the "good" in goodbye?
kelräk.
Jag känner mig så trygg hos dig
Ja, jag känner att jag älskar dig.
.
.
Och jag går med dig överallt
I sommarsol och vinterkallt
När tankarna tar över allt
Jag går med dig överallt.
I sommarsol och vinterkallt
När tankarna tar över allt
Jag går med dig överallt.
.
Om hösten hittar hit igen
Då håller vi ihop min vän
Ja då lever vi för sommaren
Om hösten hittar hit igen.
Om hösten hittar hit igen
Då håller vi ihop min vän
Ja då lever vi för sommaren
Om hösten hittar hit igen.
.
För jag känner mig så trygg hos dig
Ja, jag känner att jag älskar dig.
För när du säger det så tror jag dig.
De tre orden. Kastade omkull mig, raserade mitt självförsvar och öppnade upp dörren till det där som jag inte riktigt vågat känna.
.
De tre orden. Tog mig på bar gärning, trängde in i min själ och slog sig till rätta.
.
De tre orden. Öppnade upp för ett känsloregister jag inte visste att jag hade, klampade förbi hjärnans protester, och fick mig att känna saker jag inte får känna just nu.
.
.
Detsamma, sa jag. Detsamma.
Personligt meddelande, del 2
Umgås man med blondiner så gör man. Därför finner jag det nödvändigt att göra följande förtydligande:
.
Jag satt alltså inte i den däringa läkarstolen och inhalerade hjärnhinneinflammationsbakterier så att jag kunde få bli lite sjuk, för skojs skull sådär. Det brukar liksom inte riktigt vara därför man går till läkaren, faktiskt. Men, kära kamrater, om ni hade varit lite mer uppmärksamma på NO-lektionerna hade även ni vetat om att man vid en vaccination får sig en liten dos av sjukdomen i fråga för att kroppen sedan ska kunna immunicera (det finns ett sånt ord, jag har kollat) sig mot hela härligheten.
.
Jag var alltså hos läkaren och vaccinerade mig, inget annat. Jag är inte sjuk. Hoppas jag. Pengasjuk, möjligtvis, eftersom kalaset gick loss på inte mindre än 650 riksdaler. Huvaligen!
Och bara dom som bländats av ljuset, kan se hur bra vi mår.
Känslan av att storma in hos frisören, haspla ur sig något otydligt om hur man kanskegentligenpånågotlitetvis skulle vilja ha det, och gå ut därifrån precis så stilig som man hoppats på (och lite lagom oförändrad sådär).
.
Känslan av svamla omkring lite lagom oplanerat i stan, få ett samtal, och femton minuter senare finna sig själv i en läkarstol där man studerar hur en massa hjärnhinneinflammationsbaciller strömmar in i kroppen.
.
Känslan av att justdetförfan, det hade ju varit bra att fixa, och en timme senare vara 849 kronor fattigare på grund av saker man inte visste att man behövde.
.
Känslan av att åh snälla hoppas nu att det blir så underbart befriande som jag hoppas, och sedan känslan av att yes vi klarade det fyfanvadviärbra!
.
Känslan av att ja ja ja, det här har jag velat hela tiden, alltidalltidalltidalltid och nu händer det på riktigt.
.
Mm, just det. Den känslan.
Personligt meddelande
Men alltså ja min kära Cajsa, jag förstår att du har lite svårt att smälta mitt föregående inlägg. Jag vet också att du kommer att ha svårt att smälta Melissa Horns nya (fantastiska underbara framgångsrika) skiva. Därför hänvisar jag till följande recension, där du kan få känna dig lite inkluderad på ett hörn. För "den som tidigare avfärdat Melissa Horn för att hon låter för mycket Lars Winnerbäck kommer inte heller att falla för Innan jag kände dig", det är du det. Många andra paralleller till ovan nämnde sluskdusk förekommer också, och det vilar faktiskt något lätt Cajsianskt över det hela. Aight?
Vi säger så då?
Melissa Horns sprillans nya skiva fanns med bland lördagens ojjagfyllersnartårochärintehemmadå-kalas-present-skörd, och tillåt mig bara att tala om hur fruktansvärt bra den är. Den är fruktansvärt bra.
.
Fruktansvärt bra, alltså.
.
Den är fruktansvärt bra, kan vi vara överens om det?
.
Okej?.
.
.
.
P.S: Fan vad bra Melissa Horns nya skiva är!!
Day 10 - a song that makes you fall asleep
Om det är för att jag hört den så många gånger, eller för att den helt enkelt är ganska seg (och fiN) låter jag vara osagt.
.
Feeling way too damn good
Det är nog inte riktigt meningen det här. Det är nog inte riktigt meningen att jag ska kunna sitta här, med pappas smaskiga teriyaki-gryta i magen, och baragöraingenting. Egentligen är det nog nu som jag borde ha panik över allt jag gjort och inte gjort. Över försäkringar som ska tecknas, visum som ska sökas, vaccineringar som ska göras och prylar som ska packas.
.
Jag borde ha andnöd för att de kommande dagarna är så fullspäckade att jag inte vet var jag ska ta vägen, och jag borde vara skitnervös inför tanken att det där brevet till det där stället kanske inte kommer fram i tid. Jag borde ha separationsångest, magsår och migrän - helst allt på en och samma gång.
.
Jag borde inte ha tid att spontanplanera, att lulla omkring barbacka på min fina häst tills solen går ner, att traska omkring på stranden med fin pojke, och jag borde definitivt inte ha tid för sanslöst slappande som det här. Det är jag, SATC och Marabou mot världen liksom.
.
Tänk, vad skönt att allt inte alltid är som det borde.
Wherever you go, no matter what the weather, always bring your own sunshine.
Mindreäntvåmånaderkvar-känslorna har gett sig av till annan ort, precis som jag bad dem om. Jag kände dem, resonerade med dem, led lite för dem och skickade sedan bort dem. Långt bort. Nöjd med resultatet. Tänk att lilla jag kan ha sådan pondus!
.
I stället sitter jag nu här, med hela kroppen full av mindreäntvåveckorkvar-känslor. Bra känslor. Fina känslor. Glada, hoppfulla, nöjda och optimistiska. Äventyrslystnaden väckt på nytt. Jäklar i min lilla låda vad roligt det ska bli!
.
Set fire to the rain.
.
Will it be beautiful, or just a beautiful disaster?Anything other than yes is no, anything other than stay is go. Anything less than "I love you" is lying.
"Melodramatiskt" sa du. "Schh" sa jag.
.
.
We could have had it all.
De är här nu.
Det är dags nu. Omväxling förnöjer. Jag behöver det, jag behöver det nu. Det har magen talat om för mig. Hjärnan. Hjärtat. Kroppen. Tio minuter efter att jag hälsat på världen i morse låg jag där med svidande känslor, brännande känslor. Känslor som jag har så svårt för. Känslor som bara ytterligare bekräftar att jag fattat rätt beslut. Det är dags nu. Jag behöver det här.
.
Det är så mycket man behöver. Det är så mycket man inte behöver. Trygghet, bekräftelse, känsla. Glädje, fullkomlighet, sanning. Behov, behov, behov. Krävande varelser.
.
Behöver ta ett steg i en annan riktning. Andas ny luft, odla nya kontakter, finna nya tankegångar. Men samtidigt.
.
Samtidigt är det något i mig som bär etiketter som Rädsla. Oro. Ängslighet. Jag är nog lite rädd, lite orolig och lite ängslig trots allt. Rädd, för att det jag lämnar inte ska finnas kvar när jag kommer tillbaka. Orolig, för att det jag lämnar ska förändras så till den midla grad att jag inte förmår känna igen det när jag kommer tillbaka. Ängslig, inför tanken att jag kanske lämnar det bästa jag någonsin haft. Att det kanske aldrig blir lika bra igen, någonsin. Svindlande, svindlande tankar. Att jag kanske lämnar det bästa jag någonsin haft.
.
Inte tänka för mycket, inte lämna för mycket utrymme. Fortfarande nittiosju procent förväntansfulloptimistiskjätteglad. Nittiosju procent, som jag hoppas kan få växa - eller åtminstone inte krympa. Nittiosju är en bra siffra, en sund siffra. Det blir bra det här.
Day 9 - A song that you can dance to.
.
Speciellt om den spelas på en klubb utomlands, där inget annat är sig likt. Bara musiken. Patriotism, vad är det?
Shadows and regrets.
Min fantastiska vän Cajsa skrev lika vackert som vanligt om de klassiska mindreäntvåmånaderkvar-känslorna. Känslorna som - om man ger dem plats - uppkommer lite lagom långt före ett avsked; en milstolpe; en medveten förändring av något slag. Känslor som är schizofrena till tusen, som vandrar från att än vara lyckliga och förväntansfulla och än dra mer åt det panikslagna, ångestfyllda hållet. Känslor som varje sund människa, med något värt att hålla fast vid, någon gång drabbas av.
.
Det kan röra sig om ett bostadsbyte inom samma kommun och det kan handla om en utlandflytt på obestämd tid; faktum kvarstår att vi lämnar en form av trygghet och ger oss ut i något som vi ännu inte riktigt kan sätta etikett på. Och det är här som Känslorna kommer in i bilden.
.
Jag har länge väntat på att de där Känslorna ska sätta klorna i mig, uppfylla mig och kasta skuggor över min förestående resa till landet där gräset alltid är grönt och männen traskar runt i kjol. Jag har väntat och väntat på Känslornas framfart - nästan försökt att tvinga fram dem med samma viljestyrka som jag så många gånger försökt att pressa fram en tår under de sorgligaste filmscener.
.
Jag väntar på att samma känslor ska nå fram till mig som de som nådde fram till mig för ett år sedan, då en flygbiljett till Schweiz skrevs ut i mitt namn. Jag var panikslagen, förväntansfull, förkrossad, överlycklig, fruktansvärt rädd och lika fruktansvärt nyfiken. Jag visste inte var jag skulle, vem jag var, vad jag ville göra eller hur något skulle bli. Jag var bara äventyrslysten, impulsiv och sanslöst suktande efter NYTT.
.
Nu är det inte riktigt samma situation jag sitter i - inte alls faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Den kommande resan planerades inte på 10 dagar, och inte heller med samma ung-dumma men ack så längtansfulla huvud. Planerna har smidits, smälts ner, smidits om, ändrat skepnad och tillslut pusslats ihop till en nästan helt hel helhet.
.
Jag tror mig ha kontroll, koll på läget och vetskap om vad jag vill. Kanske är detta anledningarna till att Känslorna inte fått ta över mig än; att jag föredrar att hålla dem på halster tills det att de absolut måste tränga fram och genomsyra min kropp. Kanske finns det andra anledningar. Kanske finns det inga anledningar alls.
.
Den här texten kan antingen vara ett startskott eller en mållinje för mig och mitt (ofta lite för breda) känsloregister. Den kan vara startskottet för Känslorna, det gröna trafikljuset som ger dem fritt fram att ta min kropp i besittning och sätta igång att påverka mig. Få det att sticka till i hjärtat varje gång någon pratar om födelsedagar, och jag inser att jag inte kommer att bo hemma när min nästa sådana infaller.
.
Den kan också vara mållinjen, mållinjen som markerar slutet på mina tappra försök att känna något som jag inte känner. Mållinjen för kampen mot de positiva känslorna som får det att hoppa till i hjärtat varje gång någon pratar om födelsedagar, och jag inser att jag inte kommer att bo hemma när min nästa sådana infaller.
.
Startskott eller mållinje, startskott eller mållinje?
.
Startskott eller mållinje?
nota bene
Day 8 - A song you know all the words to
.
You peer inside yourself.
.
You take the things you like
.
And try to love the things you took.
