Disagreements.
Farewell
:D
Leaving on a mayday
Känslorna jag beskrev i föregående inlägg finns fortfarande kvar, men stödet jag känner från min omgivning gör saken lite klarare och luften blir lite enklare att andas. Som härliga Åsa uttryckte det: "På något vis kommer vi att klara det här. På något vis kommer de åtta månaderna att gå, och så står vi där i juni, redo att lämna skolan för evigt. Det kanske inte blir exakt så fina betyg som vi en gång siktade på, men vi kommer att klara det." Det är ju faktiskt sant. Det är ju inte direkt så att tiden stannar upp, bara för att jag råkar få G på mitt historieprov eller lägre poäng än förväntat på religionsprovet. Vägen till studenten är lång, men tiden kommer alltid att löpa förbi. Oavsett hur många prov och jobbiga uppgifter som väntar så är varje dag ett steg närmre friheten, för oss alla.
I morgon försvinner jag härifrån, både fysiskt och (delvis) mentalt. Inte för evigt, men för helgen. Jag är fast besluten att lämna de jobbiga delarna av mig själv här hemma, släppa all stress och alla tankar på vad som väntar, och helt och hållet hänge mig åt att ha kul. Och vilket sätt är bättre att göra det på än en helg i Stockholm med en underbar vän?
To be gone.
En avoir ras de bol
I'm at the bottom, and I can't get up.
Jag har fått nog. Jag är trött på det. Jag är trött på att aldrig få andas riktigt. Jag är trött på att dygnet runt ha en sten i maggropen, som skaver och gör mig påmind om allt det jobbiga. Jag är trött på att ständigt vara stressad. Jag är trött på att ständigt ha kravet att prestera, att göra bra ifrån mig. Jag är trött på att bli behandlad som någon form av odödlig robot som inte har någon åsikt. Som man bara kan kasta hur mycket krav på som helst, och alltid förvänta sig samma goda resultat. Jag är trött på att ta mig samman och kämpa mig över alla hinder.
Jag är ingen robot. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag orkar inte kämpa längre. Gnistan är borta, glöden har dött ut.
Kanske är jag egocentrisk. Kanske är jag patetisk. Kanske tycker jag bara för mycket synd om mig själv, när jag sitter här i min ensamhet med tankar som gör mig illamående. Kanske borde jag rycka upp mig, se saken positivt och jobba tills jag klarar allt jag måste. Men jag orkar inte göra det längre. Jag har gjort det så många gånger, och den här gången finns det ingen gnista kvar att driva mig. Den gnistan dog för ett tag sedan, sliten och välanvänd som den var. Likgilitgheten kom och tog över, men nu har jag insett att inte heller likgilitghet håller i längden. Det var skönt så länge det varade, att ha en värld fri från prestationsångest att krypa in i. Men det håller inte. Ingenting håller.
Considerable.
No one laughs at God in a hospital No one laughs at God in a war No one's laughing at God when they're starving Or freezing or so very poor No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests No one's laughing at God when it's gotten real late And their kid's not back from that party yet No one laughs at God when their airplane starts to uncontrollably shake No one's laughing at God when they see the one they love hand in hand with someone else And they hope that they're mistaken No one laughs at God when the cops knock on their door And they say "We've got some bad new, sir," No one's laughing at God when there's a famine, fire, or flood But God can be funny At a cocktail party while listening to a good God-themed joke or... Or when the crazies say he hates us And they get so red in the head You think that they're about to choke God can be funny When told he'll give you money if you just pray the right way And when presented like a genie Who does magic like Houdini Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus God can be so hilarious No one laughs at God in a hospital No one laughs at God in a war No one's laughing at God when they've lost all they got And they don't know what for No one laughs at God on the day they realize That the last sight they'll ever see is a pair of hateful eyes No one's laughing at God when they're saying their goodbyes No one laughs at God in a hospital No one laughs at God in a war No one's laughing at God when they're starving Or freezing or so very poor No one's laughing at God No one's laughing at God No one's laughing at God We're all laughing with God.
Virtue
Yep, jag erkänner. Jag har lyssnat på jullåtar på Spotify sedan jag kom hem. Jag har svårt att vänta till på söndag då julen börjar "på riktigt". Jag har hittat min julkänsla redan nu. Många blir alldeles bestörta när de hör det här, däribland min kära kamrat Åsa. "Men Mikaela, det är faktiskt inte jul förrän i december!" Vet jag väl, men vem har sagt att det är fel att börja lite i förtid? Mja, kanske så till den milda grad att man julpyntar innan det hunnit bli första advent, men man kan väl få träna lite på det där med julkänsla i alla fall? Jag menar, det är ju ingen större risk att det helt plötsligt skulle... ta slut. Right?
Nu ska jag och min julkänsla skicka in den nyss färdigskrivna filosofiuppsatsen som plågat mig den senaste veckan, och sedan ska vi faktiskt fara och rida. Klara har varit snäll nog att byta lektion med mig denna veckan så att jag kan vara med på öppet hus i skolan på torsdag - det gillar jag!
Bugger.
Some can, and some can not...
Don't worry, be happy.
Ha en fin kväll! :)
Too late.
Ovälkomna tankar. Igen. Som vanligt. För mycket. Den här gången ska jag besegra dem. Den här gången ska de inte få ta över mig. Den här gången vägrar jag kapitulera. De har fel, jag har rätt. De har fel, jag har rätt. De har fel, jag har rätt.
Jag ska klara det. Nu.
Don't listen too close, their words are like guns.
On and on.
Jag har ofta undrat
hur det är möjligt för ett och samma band att producera så oerhört många underbara låtar?
Regntunga skyar
Återigen har jag blivit objekt för lite tur, och I-landslyckan har gjort ett återbesök. I dag var det religionslärarens tur att vara sjuk, vilket ledde till att jag fick sluta 4 timmar tidigare än planerat. Förvisso innebar det en läxa från helvetet att fixa till nästa vecka (tillsammans med svenskprovet, matteprovet, franskprovet och filosifouppsatsen då...), men jag tror minsann att jag är lite lycklig i alla fall. Speciellt när jag kikar ut genom fönstret och ser vilket väder jag hade behövt cykla i annars...
Future calls.
Black Sunday afternoon.
Frustration. Anger. Greif. Disaffection. Confusion. Weariness. Despair. Indifference. Guilt. Anguish. Desire.
Känner ni igen er? I do.
Det blev som det blev, och nu är det som det är. Helgen levde inte riktigt upp till förväntingarna, även om det faktiskt var ganska trevligt emellanåt. Jag börjar nog bli lite för gammal och vis (öhum?) för att vara med på de där tillställningarna, och jag har insett att jag helt enkelt inte passar in i bilden. Jag trivs bra med min släkt & familj här nere, men nu var det väl som på de flesta släktträffar; ena minuten sitter jag och har riktigt trevligt, och i nästa vill jag bara ställa mig och skrika. Jag har en ganska härlig släkt, det har jag, men i bland blir det bara så väldigt tydligt vilka olika världar vi lever i...
Hem kom vi i alla fall för några timmar sedan, och mitt humör förbättrades nämnvärt i takt med bilens rullande mot Malmö. Nog för att Göteborg och bilturer är mysigt, men det är trots allt "hemma bäst" som gäller i längden. Matteplugg stod på listan, men där bevisades innebörden av "failure". Dåligt dåligt dåligt gick det, jag körde fast som en bil i djup lera, och allt sammanslaget gav upphov till ett jobbigt, dåligt humör som vandrade in i mig. Vandrade in och slog läger ska jag säga, för den lille rackaren sitter fortfarande kvar. Undrar om han kan sköljas bort med lite citronyoghurt?
Good is better than perfect
Åh, bara en månad kvar i dag. En månad, och sedan står jag där, lycklig och alldeles underbart förväntansfull i kroppen. I'm lovin it!
Nu har det ju inte blivit så mycket bloggande på senaste, faktum är att jag inte kikat in på varken bloggen, Ansiktsboken eller andra liknande sidor sedan i måndags. Stolt? Mm, lite faktiskt. Mer lär det heller inte bli på ett tag heller; i morgon bilar jag och diverse familjemedlemmar upp till Göteborg. Där väntar gåsmiddag med den delen av släkten, och så lite shopping och annat trevligt så klart. Ska faktiskt bli riktigt mysigt!
Nu ska jag dock åter rikta uppmärksamheten mot Åsa & co, vars dator jag kidnappat för en stund. I kväll väntar matlagning och sedan utgång till nått trevligt ställe. Viva la vida!
Happiness in a phone
Jag vaknar. Jag snoozar. Jag somnar. Jag vaknar. Jag snoozar. Jag somnar. Jag vaknar. Jag snoozar. Jag somnar. Jag vaknar. Och inser att det inte finns någon återvändo. Tar upp kampen mot täcket som uppträder som en annan sumobrottare i dag, och sätter tillslut ner mina små varma fötter på det alltför kalla golvet. Brr! Masar mig, halvt levande, ut i köket för att skapa någon form av frukost som kan accepteras av min redan illamående mage.
Hör hur mobilen vibrerar till, och ett hopp tänds inom mig. Det kan ju vara meddelande om något bra, något som förgyller hela denna novembermåndag och ger den det där lilla extra. Uppfylld av hoppet tassar jag bort för att undersöka saken, och fylls med ens av lycka. "Erica home sick today, no Civics or History. History quiz Tuesday instead." 2,5 timmars sovmorgon! Glädje! Efter en liten glädjedans inför mammas konfunderade ögon går jag tillbaka in i mitt rum, kryper tillbaka ner under täcket som fortfarande är varmt, och somnar om. Tänk, vad ett litet sms kan göra!
Inexplicable
Precis kryssat ner mappen "Skolarbete" här på min lilla laptop, en mapp som sorgligt nog förföljt mig inte mindre än hela helgen. Jag skojar inte när jag säger att min lilla näsa inte stuckits utanför dörren sedan i fredags, och det känns ganska hemskt. I stället har vi suttit här inne, fångade av en religionstenta från helvetet, tillsammans med svenskprov, historiequiz, mattetal och annat skoj. Damn, vilken händelserik helg jag haft! (ironin flödar...)
Som ni kanske märkt (?) har jag inte riktigt varit mig själv på senaste, och det har överhuvudtaget varit väldigt mycket depp och ledsna humör den senaste tiden. Jag kan inte riktigt förklara mig, men jag antar att det har en del att göra med stressen och pressen från alla håll och kanter, som vanligt. En del breakdowns har det blivit i alla fall, tårar (damn, vad det är skönt att gråta ibland!) och mycket djupt känslosnack, men nu känns det som om jag är på väg tillbaka igen. Åtminstone för tillfället, och jag ska jobba på det där med optimismen! :)
För att återgå till helgens aktiviteter så är det som borde vara klart klart i alla fall, och för att vara helt ärlig känner jag mig inte alls så slutkörd som jag brukar göra efter en pluggsöndag som denna. Jag vet inte om det beror på blåbärspajen jag bakade (ja, jag tog mig tiden till det) eller att jag sov till halv ett på dagen i går, men ännu är jag inte sömnig trots att jag pluggat i ca 6 timmar idag medan jag bara sov 5 timmar i natt. I'm impressed!
Som ni kanske förstått har helgen ägnats åt studierna, men i går kväll var faktiskt Elina & co här, så lite variation blev det. Alltid något? Då avnjöt vi även den nyss nämna blåbärspajen vilken faktiskt blev god om jag får säga det själv, i alla fall för att vara första gången med ett nytt recept, haha.
Hepp, nu är det dags att uppdatera sig lite på vad andra haft för sig de senaste dygnen. Ansiktsbok, here I come!
Hope.
Here we go again.
Jag orkar inte vara mig.
Show must go on
The hardest word.
I dag är jag väldigt mycket all over the place i alla fall, och jag kan inte bestämma mig för hur jag ska ha det. Saker kommer, men saker går också. I bland är det skönt, men i bland gör det bara ont. I bland är det båda två på en och samma gång, och då blir det extra svårt. Tankarna kastas liksom från klippkant till klippkant, utan att få något fäste någonstans. På vägen smyger sig nya små förbrytare in, tankar som inte är dett dugg välkomna. Tankar som helt saknar rationalitet, verklighetsuppfattning, sanning. Känslorna hänger med bäst de kan, och letar desperat efter ett ställe där de kan slå sig till ro, bearbetas och utvecklas. Samma sak var det i går kväll, och då slutade det med att jag tappade greppet. Är det här något min kropp börjar göra till en vana? Eller är det helt enkelt, som med så mycket annat, en fas man måste ta sig igenom? Jag satsar på det sistnämnda, och lever på hoppet.
Blurrrrrrrrrrrrr.
Är för tillfället inne på en liten paus i mitt religionshemtenta-skrivande (säg det snabbt 10 gånger!), vilket för tillfället bara får mig att känna mig väldigt förvirrad, väldigt dålig och väldigt trött. Uscha, livet var så mycket roligare för en vecka sedan...
Det har snöat ute i dag. Ja, jag är allvarlig. Snö. Riktig snö. Som inte låg kvar, förvisso, men rena åsynen av en snöflinga är stora grejer här nere. Mysigt värre! Snö innebär vinter, vilket innebär december, vilket innebär jul vilket är alldeles underbart. Hela december månad verkar förresten bli ganska underbar det här året, med massor av härliga händelser! Det är Stockholm (inte riktigt i december, men nästan?), det är Anna Ternheim, det är Lucia, det är Regina Spektor, det är jullov, det är passning av Dackan, det är jul och sist, men inte minst, Sydafrika! Massor av saker att se fram emot med andra ord, det gillar jag! Sedan att december också kommer att innebära nationellt prov i matte C och slutprov i ungefär vartenda ämne vi har är en annan femma. Ska försöka tänka bort det faktumet så länge, annars lär det sluta med magsår innan vi ens hunnit komma till slutet av november...
På tal om magsår så borde jag nog vända tillbaka till mitt religionsprojekt nu och försöka förstå åtminstone en liten del av vad det faktiskt rör sig om. Wish me luck!
Soft
En månad och en dag. Fattar ni? :D
Folding chair.
Jag blev besviken när klockan ringde i morse. Ja alltså, inte för att jag brukar ligga och skratta av glädje i vanliga fall, men ändå. Jag var trött. Riktigt trött. Lika trött som jag var när jag vaknade på morgonen dagen innan lovet. Med andra ord hade inte den gångna veckans vila haft någon större inverkan på mitt energiflöde, utan det var back to business och en seriös brottningsmatch mot sängen precis som vanligt. Jag kunde väl i alla fall ha fått vara lite mera pigg?
Tydligen inte, och nu sitter jag här, med ett huvud som har åkt både tvättmaskin och torktumlare. Eller, i alla fall känns det så. Massor av saker har hänt i dag, och jag bara längtar efter att få lägga huvudet på kudden och slappna av. En bra dag har jag haft dock, om än lite seg. Det var skola som vanligt, och på eftermiddagen var det dags för vaccinationen med stort V. Måste säga att jag aldrig tagit en mindre smärtsam spruta - jag fick riktigt känna efter om det verkligen inte gjorde lite ont. Inte mig emot, och nu kan svininfluensan gå och dra något gammalt över sig.
Efter skolan for jag i väg till stallet för att umgås med Flisa som jag har hand om hela veckan. Det blev lite dressyr i Manegen vilket gick bra, det känns som om vi hittar varann allt mer. :)
När jag kom hem väntade tre underbara överraskningar; lammfilé med klyftpotatis & bearnaisesås (på en måndag!), mammas nybakade sockerkaka och ett paket från CDON.com. Lycka! Äntligen är jag alltså stolt ägare till Regina Spektors nya lilla underbaring, Anna Ternheims "Leaving on a Mayday" och filmen "PS I love You". Behöver jag ens berätta vad som gått på högvarv i högtalarna här hemma?
