Facebook har lite hälsoproblem, och aldrig förr har mina vänner bloggat så mycket, sms:at så mycket eller varit så aktiva på andra sidor. Det får mig att undra. Hur många människor har i dag fått mer gjort på jobbet än normalt? Hur många människor har fått lite extra tid för kärlek? Hur många hushåll har fått ett rejält, välbehövligt lyft? Ganska många, skulle jag chansa på. Och hur galet det än må låta, så tror jag att vi har Facebooks svaga hälsa att tacka för det.

Vi bor i ett Facebook-samhälle, och i dag stannade det samhället upp. Plötsligt blev vi påminda om andra saker, viktigare saker. I stället för att ägna en halvtimme åt att snoka i andras liv blev vi plötsligt så medvetna om vårt eget, och om vad som egentligen spelar någon roll. Vi fick en liten flashback till livet före Facebook-evolutionen, och insåg att livet kan fortgå även utan denna välbesökta webbsida. Jag tror att man skulle kunna kalla det för ett wake up-call. Deluxe.

Jag önskar att jag var en sån
som inte tänker alls.

Jag tror att jag spyr snart. Spyr över Lars Ohly, spyr över Mona Sahlin och spyr över Jimmie Åkesson. Ja, jag tror till och med att jag skulle kuna spy lite över Fredrik Reinfeldt, trots att han står på "rätt" sida enligt mig. Jag spyr över alla program som överhuvudtaget kan kopplas till VALET 2010, och jag spyr över all propaganda (förlåt, reklam menar jag ju förstås) som tynger ner min brevlåda varje dag. Men mest av allt spyr jag nog över alla tusen smutskastnings-tävlingar som så fint förkläs till "valdebatter" i TV-tablån.

För knappt en månad sedan njöt jag fortfarande av den berusande känslan att jag skulle få rösta, att jag skulle få ha en åsikt och vara med och påverka någonting på riktigt. Men de senaste veckorna har jag på något vis känt mig bestulen på den känslan, och den har i stället ersatts av en känsla av stark irritation, frustrering och förvirring.

Jag har redan varit och lagt min röst i den beryktade lådan, så egentligen behöver jag inte bry mig, och jag borde inte bry mig heller. Jag borde inte läsa mer propaganda (förlåt, reklam), jag borde inte höra på fler smutskastningstävlingar (förlåt, debatter) och jag borde inte låta fler nyhetsartiklar förföra mig. Summan av kardemumman kommer bara att bli att jag ångrar mig, ångrar mig igen, ångrar mig en tredje gång och så blir det bara en enda soppa av alltihop.

Men ändå, jag kan inte riktigt hantera det där med att ställa mig helt utanför alltihopa. Det är löjligt svårt också, eftersom 95 % av allt som snurrar i luften nu andas VALET 2010. Det ena budet kommer efter det andra, och det hela är en ständig tävling i vem som kan hävda sig mest. Jag kan inte låta bli att känna mig som att jag befinner mig i mitten av en nationell auktion, där den ena politikern ständigt bjuder över den andra. 

Mitt i alltihopa står vi väljare, och det är trots allt rätt löjligt att det är vi som sitter inne med makten som även drabbas av hela den här cirkusen. Enligt TV4:s undersökning (egentligen har jag slutat lita på sådana där undersökningar för länge sedan då det ständigt är nya bud som ges, men det får gå den här gången) är det fortfarande 1,4 miljoner människor som är osäkra på vad de ska rösta. 1,4 miljoner, och det är knappt fyra dagar kvar till valet. Jag föerbrår dem dock inte; jag har full förståelse för att de har svårt att komma fram till något vettigt.

Fakta kvarstår dock: 1,4 miljoner av Sveriges befolkning har inte den blekaste aning om vad de egentligen tycker, vad de borde tycka och än mindre hur de ska rösta. En stor del av de här 1,4 miljoner människorna ska (förhoppningsvis) på söndag inta en vallokal någonstans i Sverige, och då ska de ha bestämt sig för vad de tycker är rätt. På knappt fyra dagar ska en knapp tiondel av landets befolkning alltså komma fram till hur de vill ha framtiden, deras röster ska räknas, och varenda en av dem väger precis lika tungt. En ganska svindlande tanke, eller hur?

När jag nu suttit här och spytt galla över hela val-karusellen kanske det kan tyckas att en lösning vore på sin plats. Tja, till att börja med skulle jag önska att vi var lite mer som USA, för en gångs skull. Nog för att det är bra med flera olika partier att välja på, men under de senaste veckorna tycker i alla fall jag att de ledande partierna allt mer har smält ihop till en enda röd eller blå sörja vilket "confuses the hell out of me", för att citera Eddie Izzard.

Vore det då inte lika bra att de gjorde just det - smälte samman till varsin sida och tummade lite på systemet? Det är förmodligen varken realistiskt eller möjligt att genomföra, men det hade gjort hela processen så mycket enklare enligt mig. Smutskastnings-tävlingarna (förlåt, debatterna) hade kvarstått och förmodligen en hel del annat också, men jag tror att de åtminstone hade förmildrats lite på det här viset. Jag är ingen politisk sakkunnig, så jag borde förmodligen inte ens uttala mig om saken, men nu gör jag det i alla fall.

Ja, säga vad man säga vill om valet 2010, men jag vet i alla fall att jag och många i min omgivning är äckligt trötta på hela den här cirkusen. Nu återstår det bara att hoppas att partiledarna tar sig samman, att diskussionerna blir lite mer sakliga och att de ännu obeslutsamma 1,4 miljonerna lyckas hitta en väg ut ur val-djungeln. Vad tror ni?   

Ta det med en nypa salt.

21 dagar. Tre veckor. Så länge klarade jag mig utan att lite småskyldigt knattra in ett inlägg här, men inte mer. Det är dags nu, det behövs. Hjärnan behöver ventileras, tömmas på skräp och lämna plats för något annat. Den där olustiga känslan i maggropen behöver någon annanstans att ta vägen, och känslorna behöver anta en betydligt mer positiv ton. Och vad kan möjligen påskynda den processen mer än ett nattligt blogg-inlägg?

Mycket kan hända när man släpper lite på kontrollen över livet, och mycket har hänt. Jag har flyttat till Schweiz och jag har kommit hem. Jag har tänkt att jag ska tillbaka och jag har tänkt tvärtom. Jag har haft storslagna planer och jag har krossat dem. Jag har älskat och jag har hatat. Min stackars kropp har kastats mellan hopp och förtvivlan, och jag tror att vi alla befinner oss i ett aningen förvirrat tillstånd.  

Det känns som att jag blivit till något av en horrokrux, som att min själ blivit delad i olika, självständiga delar. En del är nedslagen för att det inte blev som det skulle, och en annan ser något positivt i det hela. En del känner sig skyldig och hemsk, och en annan ser andra som bovar i dramat. En del vill bara gömma sig under täcket, och en annan vill delta i livet för allt vad det är värt. En del finner allt så löjligt värdelöst, och en annan ser en mening med allt. Kluven, tror jag vore rätt ord att beskriva mig med. Ja, jag är onekligen kluven.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig faktiskt, och jag vet inte vad jag hade förväntat mig heller. Att livet efter studenten skulle bli enbart sunshine and roses? Att jag av alla människor skulle lyckas gömma mig för den omtalade "efter studenten-depressionen"? Att alla saker jag tog mig för skulle gå som smort? Att livet bara skulle klara sig själv en stund och utvecklas till något fantastiskt om jag släppte lite på kontrollen? Inte vidare realistiskt, om du frågar mig.

Jag kan vara bitter. Jag kan gå runt här hemma och deppa tills något bättre korsar min väg. Jag kan låta besvikelsen ta över allt, och gå ner mig i hur pinsamt konstigt allt blev och vilket misslyckande jag är som inte kunde slutföra mina planer. Eller så kan jag lägga allt bakom mig, räta på ryggen och ta tag i framtiden. Inse att det inte är världens ände. Sluta göra världens grej av något som egentligen är ganska litet. Glömma det som glömmas ska, glädjas för vad jag fick och jobba för att det som kommer ska bli så bra som möjligt. Ge allting en mening, och njuta av livet så som jag (nästan) vill ha det.

Hej då melankoli. Hej då besvikelse. Hej då hopplöshet. Nu ska jag leva. Igen.