Jag blev lite varnad för det där med att komma hem igen. Ja alltså, inte för att det skulle vara något farligt i sig, men folk sa hela tiden till mig hur svårt det skulle bli att anpassa sig till det gamla vanliga familjelivet igen. Jag viftade mest bort kommentarerna som irriterande flugor - jag hade ju bara varit borta i knappt två månader, hur svårt kunde det egentligen bli?

Här kommer svaret: svårt. Svårt, svårt, svårt. Jag vet inte om det beror på mig, på dem eller på tillståndet i allmänhet, men alldeles för ofta kommer jag på mig själv med att osa av irritation över en eller annan sak här hemma. Min käre broder är ju huvudobjektet, som vanligt, och allt han gör känns plötsligt så mycket svårare att stå ut med.

Jag har funderat en del på det här med sysonkärleken oss emellan, och vad det egentligen är för fel på oss. Vaför 50 % av sakerna han gör (eller snarare inte gör) får mig att omedelbums vilja leta upp en ledig lägenhet och kasta in honom där i stället. Svaret jag kommit fram till är mycket enkelt: vi är för gamla.

Vi är för gamla för att kunna leva i samma hus dygnet runt utan att tjafsa lite med varann då och då. Han är för gammal för att tycka att det är okej att jag säger till honom om något, och jag är för gammal för att bara kunna ignorera det faktum att hans saker ligger spridda över hela huset. Han är för gammal för att bara acceptera att behöva anstränga sig lite trots att det inte är in i minsta detalj rättvist, och jag är för gammal för att bara släppa saken och gå vidare. Vi är för gamla, helt enkelt. Vi är inte gamla, men vi är för gamla.

Det största problemet för mig tror jag är att jag både vill ha kakan och äta den. Jag vill ha den där Perfekta Familjeharmonin där alla kan sitta och umgås i samma rum hela kvällen utan att någon blir irriterad/arg på någon, men samtidigt kan jag bara inte med att hålla tyst om alla saker jag tycker är fel. Jag vill att min bror och jag ska komma lika bra överens alltid, men samtidigt har jag så otroligt svårt att acceptera alla hans brister när de kommer fram.

Så någonstans måste jag nog också inse att den tiden - tiden då den Perfekta Familjeharmonin var möjlig att upprätthålla hela tiden - är lite förbi, att det inte funkar så varje dag nuförtiden. Någonstans måste jag ta till mig den där faktan att vi är för gamla. Någonstans måste jag acceptera att det är dags att gå vidare, dags att hitta en egen vardagslunk att trivas med. Någonstans måste jag lära mig att det är okej att dra mig undan till mitt eget rum och sitta där i några timmar - jag behöver inte vara ute bland alla andra och skapa den totala Perfekta Familjeharmonin jämt och ständigt.

Det kanske till och med är dags för mig att inse att det räcker. Det räcker med en mysig helkväll med familjen någon gång i bland, våra trevliga resor tillsammans och helgmiddagarna vid svarta bordet. Vi kanske inte behöver kämpa så förbannat för allt det andra, allt som Den Perfekta Familjen representerar. En vanlig tisdagskväll kanske visst kan få gå ut på att vi äter en enkel middag tillsammans och att alla sedan går på sitt håll och sysslar med sina saker (fast jag och mamma möts i soffan lagom till Svenska Hollywoodfruar och Inspector Lynley, såklart). Jag kanske helt enkelt är lite överambitiös och strävar efter för mycket, som så många gånger förr?  Den Perfekta Familjeharmonin kanske inte ens existerar? Eller gör den det?