Ta det med en nypa salt.

21 dagar. Tre veckor. Så länge klarade jag mig utan att lite småskyldigt knattra in ett inlägg här, men inte mer. Det är dags nu, det behövs. Hjärnan behöver ventileras, tömmas på skräp och lämna plats för något annat. Den där olustiga känslan i maggropen behöver någon annanstans att ta vägen, och känslorna behöver anta en betydligt mer positiv ton. Och vad kan möjligen påskynda den processen mer än ett nattligt blogg-inlägg?

Mycket kan hända när man släpper lite på kontrollen över livet, och mycket har hänt. Jag har flyttat till Schweiz och jag har kommit hem. Jag har tänkt att jag ska tillbaka och jag har tänkt tvärtom. Jag har haft storslagna planer och jag har krossat dem. Jag har älskat och jag har hatat. Min stackars kropp har kastats mellan hopp och förtvivlan, och jag tror att vi alla befinner oss i ett aningen förvirrat tillstånd.  

Det känns som att jag blivit till något av en horrokrux, som att min själ blivit delad i olika, självständiga delar. En del är nedslagen för att det inte blev som det skulle, och en annan ser något positivt i det hela. En del känner sig skyldig och hemsk, och en annan ser andra som bovar i dramat. En del vill bara gömma sig under täcket, och en annan vill delta i livet för allt vad det är värt. En del finner allt så löjligt värdelöst, och en annan ser en mening med allt. Kluven, tror jag vore rätt ord att beskriva mig med. Ja, jag är onekligen kluven.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig faktiskt, och jag vet inte vad jag hade förväntat mig heller. Att livet efter studenten skulle bli enbart sunshine and roses? Att jag av alla människor skulle lyckas gömma mig för den omtalade "efter studenten-depressionen"? Att alla saker jag tog mig för skulle gå som smort? Att livet bara skulle klara sig själv en stund och utvecklas till något fantastiskt om jag släppte lite på kontrollen? Inte vidare realistiskt, om du frågar mig.

Jag kan vara bitter. Jag kan gå runt här hemma och deppa tills något bättre korsar min väg. Jag kan låta besvikelsen ta över allt, och gå ner mig i hur pinsamt konstigt allt blev och vilket misslyckande jag är som inte kunde slutföra mina planer. Eller så kan jag lägga allt bakom mig, räta på ryggen och ta tag i framtiden. Inse att det inte är världens ände. Sluta göra världens grej av något som egentligen är ganska litet. Glömma det som glömmas ska, glädjas för vad jag fick och jobba för att det som kommer ska bli så bra som möjligt. Ge allting en mening, och njuta av livet så som jag (nästan) vill ha det.

Hej då melankoli. Hej då besvikelse. Hej då hopplöshet. Nu ska jag leva. Igen.