Det finns tre morgnar på året som jag tycker om, mer som en ren principsak än som något annat. Jag tycker om dem som de är, punkt slut. De här tre morgnarna är liksom konstanta på något vis; Mikaela fem år och Mikaela nitton år uppskattar dem lika mycket. Det kan regna hur mycket det vill, världen kan trilla samman utanför fönstret, men De Tre Heliga Morgnarna består.

Morgonen den trettonde december är en av de där principsaksmorgnarna som jag bara älskar, och som jag hoppas att jag kan få fortsätta älska ett slag till. Den här morgonen sitter jag uppkrupen i ett soffhörn med mitt täcke likt en skyddande mantel omkring mig, och bredvid mig och min skyddande mantel sitter Födelsedagsgrisen med stort F (som i mer vardagliga sammahang kallas "pappa"). Sedan följer resten av min ganska så morgontrötta familj, och på bordet står Den Syndiga Frukosten i form av mammas varma choklad och mammas lussekatter.

Vi mumsar och vi gäspar, klockan är tidigt och i TV-rutan studerar vi vitklädda flickor och vitklädda pojkar med saker i handen och saker på huvudet. De sjunger om ganska obegripliga saker såsom natten som går tunga fjät, och det där obegripliga blir plötsligt till något vackert. Vi blir varma i magen av det obergripliga, vi blir vamrma i magen av allt det vackra, vi blir varma i magen av den varma chokladen, och det varma i magen blir till sprudlande glädje och optimistiska perspektiv. Det blir varmt.