Poff!

Det sa poff. Poff! Så var de fyra dagarna till julafton nedräknade. Poff! Så var de fantastiska förberedelserna över. Poff! Så var rimmen skrivna, kolan kokad, skinkan griljerad, julmaten äten, klapparna bytta och släktträffen färdig. Poff! Så hade ännu en julafton passerat, och inte var den sämre än någon annan julafton inte.

Jag har funderat på om jag någonsin kommer att växa ur den där julextasen, den där som börjar redan i slutet av november och värmer mig inifrån. I fall jag någonsin kommer att bli en sådandär tråkig, snusförnuftigt vuxen människa som suckar och säger på ett avmätt vis att "julen är väl allt bra jobbig ändå...". Jag tror inte det, faktiskt. Jag har varit intebarn i 2 jular nu, och icke att min kärlek till denna högtid har dämpats av det. Jag tror och hoppas att det aldrig kommer att säga poff! Så var min julkärlek borta.

Jag har för mig att vad jag egentligen ville ha fram var att julmannen inte gjorde mig besviken i år heller, och att det bjudits på allt och lite till. Fina klappar, goda måltider, glada människor, frusna tår, mätta magar och så det där lite allmänna kaoset som hör julen till, när alla ska återvända till sina hem med alla gamla och nya tillhörigheter i behåll. Tacka och le och ta farväl och tacka och le och tacka och ta farväl och le och tacka och le.

Det var precis som det ska vara.

God jul!