Graduation
Idag är det exakt ett halvår och en dag sedan jag tog studenten. Sex månader och en dag. 158 dagar all togehter, eller något. Det är inte klokt hur mycket jag har njutit av livet under de 158 dagarna.
Jag har i princip aldrig varit stressad (tja, en timme här och en timme där kanske, men inte mer än så), jag har fått mer välbehövlig vila än någon annan gång, och jag har fått uppleva en massa roliga saker och platser. Jag har vågat släppa kontrollen över mitt liv lite, för det har inte funnits några ramar att hålla sig innanför, och ingen som förväntade sig något från mig någonstans. Jag har kunnat leva som jag ville, med andra ord, och det har jag också gjort.
Om det nu skulle råka vara någon blivande student som läser den här bloggen (det är löjligt hur dålig koll jag har på vem som läser egentligen) skulle jag bara vilja dela med mig av lite klyschig visdom (?), som faktiskt tåls att höras mer än en gång, såhär på söndagskvisten.
Ta det lugnt, för allt i världen. Stressa er inte, pressa er inte. Tro inte att hela livet måste vara utstakat in i minsta detalj när ni står där på studenflaket med champagneflaskan i högsta hugg, utan ta er tid att leva. Världen går inte under i fall ni börjar plugga och bli seriösa ett eller två år senare än vad ni egentligen skulle kunna, och inte heller om ni inte vet vad ni vill göra med era liv. Det löser sig, det gör det alltid.
Egentligen är jag helt fel person att sitta och skriva sånthär, med tanke på att jag själv är ett av de där nervvraken som tror att man dör om man inte vet precis vad man vill göra, hur man vill göra det och när man vill göra det. Men under det senaste halvåret har jag fått lära mig att krypa ur det där skalet, ta risker, lämna marginaler och låta livet styra sig själv lite. Resultat? Tja, än lever jag i alla fall, och jag är lycklig lycklig lycklig!
Okej, det kanske inte alltid går som det är tänkt - det är hela Schweiz-historien ett levande exempel på - men det leder i alla fall till lite livserfarenhet och en stor skopa frihetskänsla. Och tro mig, det är värt det!
Jag har i princip aldrig varit stressad (tja, en timme här och en timme där kanske, men inte mer än så), jag har fått mer välbehövlig vila än någon annan gång, och jag har fått uppleva en massa roliga saker och platser. Jag har vågat släppa kontrollen över mitt liv lite, för det har inte funnits några ramar att hålla sig innanför, och ingen som förväntade sig något från mig någonstans. Jag har kunnat leva som jag ville, med andra ord, och det har jag också gjort.
Om det nu skulle råka vara någon blivande student som läser den här bloggen (det är löjligt hur dålig koll jag har på vem som läser egentligen) skulle jag bara vilja dela med mig av lite klyschig visdom (?), som faktiskt tåls att höras mer än en gång, såhär på söndagskvisten.
Ta det lugnt, för allt i världen. Stressa er inte, pressa er inte. Tro inte att hela livet måste vara utstakat in i minsta detalj när ni står där på studenflaket med champagneflaskan i högsta hugg, utan ta er tid att leva. Världen går inte under i fall ni börjar plugga och bli seriösa ett eller två år senare än vad ni egentligen skulle kunna, och inte heller om ni inte vet vad ni vill göra med era liv. Det löser sig, det gör det alltid.
Egentligen är jag helt fel person att sitta och skriva sånthär, med tanke på att jag själv är ett av de där nervvraken som tror att man dör om man inte vet precis vad man vill göra, hur man vill göra det och när man vill göra det. Men under det senaste halvåret har jag fått lära mig att krypa ur det där skalet, ta risker, lämna marginaler och låta livet styra sig själv lite. Resultat? Tja, än lever jag i alla fall, och jag är lycklig lycklig lycklig!
Okej, det kanske inte alltid går som det är tänkt - det är hela Schweiz-historien ett levande exempel på - men det leder i alla fall till lite livserfarenhet och en stor skopa frihetskänsla. Och tro mig, det är värt det!
Kommentarer
Trackback
