Snokade just igenom mitt eget bloggarkiv en smula och insåg att jag bloggat här alldeles för länge, alldeles för flitigt. I näst intill tvåochetthalvt år, närmare bestämt. Det borde kanske inte vara så, jag borde kanske inte ha en så stor del av mig själv utkastad i cyberrymden för allmän beskådan. Ändå har jag det, och ändå känns det så skönt. Ändå finns det en tjusning med det hela, och ändå så känner jag att jag nog skulle kunna fortsätta i tvåochetthalvt år till. Ändå.

Det finns så många ord i mitt huvud som bara väntar på att få bli vägda, formade, ingå i meningar och omges av punkter och kommatecken. Det finns så många känslor i min kropp som väntar på tillfällen att slå till på, som väntar på tankar att angripa och på texter att genomsyra. Det finns så många behov att få utlopp för, så mycket självkänsla att kamma hem och så mycket grusigt grått att lasta av. Det finns så mycket.