Yesbox, nu ar jag pa plats i Lausanne och har lyckats leta mig fram till en dator med Internet-anslutning (min egen lille kamrat har lite problem med det for tillfallet). Detta byte av land innebar aven ett byte av blogg for min del, atminstone till viss del. Fram tills det att jag aker hem harifran kan ni (och min mormor) lasa om mina dagar HAR istallet, men det kan handa att jag kikar in har ibland ocksa. On vivra, on verra!

Dagen har kommit. I dag flyger jag iväg, och landar i ett främmande land hos en främmande familj med ett främmande hus. Spännande var ordet, och galet nervöst för tillfället. Men det blir bra, det vet jag. Vi hörs när jag kommit fram! 

Många hävdar att det värsta med att åka i väg är att komma hem igen. Jag håller inte med. Det värsta med att åka i väg är allt som måste fixas innan man ska åka.  Förberedelserna, packningen, avskeden... Eller är det kanske just det som är så bra? De där små sakerna som kan kännas jobbiga, men som skvallrar om att något stort ska hända, att en förändring av vardagen är på väg...? Dessa förberedelser har jag nu kastat mig huvudstupa in i, och schemat de kommande dagarna är fullt, ack så fullt.

I dag har jag (förutom att städa huset) ränt runt på Malmös gator samt på Entré, i jakt på det mesta faktiskt. Extern hårddisk (check!), kläder (dubbel-check!), reselitteratur (checkcheckcheckcheck!) och laptop-fodral (check!). Jag lyckades med allt, och känner mig mycket tillfreds faktiskt. Dessutom hann jag med en fika med Jesper samt bio med världens finaste Nette och jag är på det stora hela ovanligt nöjd med dagen.

Vad som nu kvarstår är att packa, att fixa med MRU, att jobba på MCHS, träffa släktingar, rida Cyrre, träffa Åsa, bli bjuden på middag, träffa Cajsa, träffa Elina och att ha familjekväll. En hel del med andra ord, men om allt går som jag tänkt så borde jag hinna med allt. Och ja, det är ganska trevligt det där med att ha fullt upp faktiskt.

Puss på er!

Och det gjorde det. Det hände. Impulsiviteten drabbade även lilla mig, och här sitter jag med en enkel flygbiljett till Genève. Schweiz. Vida Världen. På måndag far jag, och jag ämnar inte återvända förrän då tomtarna står stolt uppställda i vartenda skyltfönster, då minusgraderna har gjort entré och då Malmöborna går och huttrar i sina nyligen införskaffade vinterjackor. Jag ska ut på äventyr helt enkelt, och jag ska göra det bara för mig själv. Egoistiskt kanske, men ack så spännande. Je ne regrette rien.

Jag kan skatta mig lycklig. Jag har världen. Världen har mig. Vi har varandra. Framtiden finns där, och den bara väntar på att någon ska komma och utforska den, utforma den, leva den. I det här fallet råkar denna någon vara jag, och det är så väldigt mycket upp till mig vad som blir, vad som ska bli. Det finns ingen mall att följa, och inga garantier för någonting. Det är bara... outgrundligt. Outgrundligt, och så galet fantasieggande.

  

www.aupair-world.net. Om ni bara visste hur många gånger mina fingrar knattrat in denna internetadress de senaste dygnet! Det har blivit lite av mitt nya hängställe så att säga, och sedan i måndags har det helt plötsligt varit solklart vad jag ska syssla med i höst. Fort som vinden gick det också - jag registrerade mig kl 20 i tisdags kväll, och 21.30 samma kväll hade jag redan fått 5 svar och några erbjudanden. Nu är jag uppe i ännu fler, och min gamle vän Beslutsångest börjar visa framfötterna. Italien, Portugal, Spanien, Frankrike, Schweiz eller Tyskland - det är frågan... On vivra, on verra!

Jag har ett myggbett på min handled. Synnerligen otrevligt. För att göra en vild gissning skulle jag chansa på att det har något att göra med gårdagens jobb då jag bland annat satt ute i sommarkvällen och sålde en massa biljetter. För övrigt inkluderade gårdagen 14 timmars jobb i sträck vilket är nytt personligt rekord. Hur det kändes? Som om jag blivit överkörd av en lastbil fram och tillbaka 4 gånger, typ. I slutet hade jag ingen koll på någonting faktiskt, men hem kom jag tydligen i alla fall, jobbet blev gjort och pengarna kommer att klirra likt ljuv musik i kassan. 

I dag har jag jobbat lite till, och ganska mycket var bara stirrigt och allmänt organiserat kaos faktiskt. Supersnällasilversara & Stålhenrik var helt klart poppis, och jag är alldeles trött i smilbanden av allt leende mot dagens 2500 kunder. Just smile and wave guys, smile and wave! (Madagascar)

Nu väntar två dagars ledighet, och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med dem. Det står liksom mellan de fyra S:en; Stranden, Stan, Städa och Soffan. Vad jag väljer blir en senare historia, men vad jag vet är i alla fall att söndagskvällen kommer att bjuda på middag @ Friday's och sedan utomhusbio med Nette. Mysigt är ordet!    

"He knows exactly how to use the stars in the sky as a map. I'm thinking maybe I should learn. A backup plan for all those times I feel like I'm wandering in circles..."

- Jodi Picoult, "My Sister's Keeper"

Livet är så pretentiöst. Pretentiöst, men ack så fint. I dag är jag ledig och njuter av det fina i trädgården. I morgon är jag ledig och heldag på stranden står på schemat. I går var jag på trevlig avskedsfest hos två vackra människor som jag dock kommer att återse redan på fredag, men i alla fall. Snart nalkas det Ben & Jerry's och ännu mera sommarläsning. Fint var ordet!

Vi har återvänt hem igen, och det blev alldeles precis just sådär läskigt vackert som jag förutspått. Människan, musiken, texterna, platsen, vädret och stämningen - allting var så ruskigt perfekt.

Det är en söndagskväll på Söder och alla vet var du är. Du skulle sälja din själ för att få stanna där.

Vi lever i vår egen värld
Där går vi långt och benen bär
Allt vi behöver det finns där
Vi lever i vår egen värld

Om hösten hittar hit igen
Då håller vi ihop min vän
Ja då lever vi för sommaren
Om hösten hittar hit igen

Adrenalinet rusar redan i ådrorna när jag tänker på att jag om ynka tre små dygn ska få uppleva dessa vackra ord, denna vackra människa, denna vackra musik alldeles på riktigt, alldeles nära. På en liten scen i en stor stad mitt i en ljuvlig sommarkväll. Det kommer att bli fint, det kommer det. Fint, och alldeles sådär överväldigande vackert att man inte riktigt vet var man ska ta vägen.

Jag åker alltså till Stockholm i morgon mina vänner, och där ska det levas livet vill jag lova. På måndag kväll kommer jag tillbaka - med en tommare plånbok men ett desto mer välfyllt hjärta. Livet leker, och det gör jag med.

Vi ska vara dom vi vill vara, hellre nu än efteråt.

Jo det var såhär att jag tänkte en liten tanke om att jag tänkte en liten tanke om att jag tänkte en liten tanke om att det kunde få bli fredag snart. Typ, nu?

Det är fantastiskt. Fantastiskt hur bra vi kan vara på att förstöra något som annars betyder så mycket. Fantastiskt hur duktiga vi är på att se blint rakt fram och inte uppmärksamma allt det vackra som vi förbigår på sidorna. Som om vi alla vore utrustade med skygglappar. Skygglappar, som hindrar oss från att se det som kanske skulle kunna skänka oss välmående. Skygglappar, som ofta som alltid lurar oss in i en djungel av mörka tankar, likt en tiger som lurar sitt byte rakt in i fällan. Skygglappar, som förblindar hela världen och alla vackra människor som finns däri.

Kanske det en dag tar slut. Kanske breddas våra perspektiv. Kanske lämnar skygglapparna våra ögon, på samma sätt som helgens berusning lämnar våra hjärnor. Kanske handlar det bara om mognad. De tre stegen. Kanske kan vi växa; växa tills vi är stora och starka nog att riva av oss skygglapparna och låta ögonen flacka i friheten. Kanske kommer vi aldrig så långt; kanske har vi inget större val. Kanske tvingas vi att leva i ovetandets spektrum tills skygglapparna helt enkelt är för slitna för att fungera.

"There are things known and things unknown, and in between are the doors of perception."
- Aldous Hyxley

Världen har gått och blivit extrem. Dagarna är varma och jag går och lider lite tillsammans med mina kära kollegor i den lilla kokheta gryta som för tillfället utgör Malmö Folkets Park. För några minuter sedan kom de första regndropparna på flera veckor, luften blev lite lättare att andas och nu står det en fin regnbåge utanför mitt fönster. Halva natten spenderade jag på en filt under en vacker stjärnhimmel med två fina vänner (framåt 3 blev det lite väl hårt och obekvämt, så vi gav efter för våra kroppars sänglängtan) vilket var läskigt mysigt. Nu har jag bråkat lite med iTunes och ska sätta mig och se fotbollsfinalen i stället (ja, jag är en av de få icke fotbollsspelande tjejer som slaviskt följt detta världsmästerskap).

 Kisskiss!  

Såhär kan det gå när tre tjejer ligger ute i en trådgård och tittar på stjärnorna kring 2 på natten...:

Jag: Alltså kommer ni ihåg, vi bara totaldissade din klass helt!

Tystnad

Åsa (mycket yrvaket): Hahaha, jaa, eller din tidning!!


Jag & Cajsa: Öhh... VA?!



Jag:  Okej, jag är en Sydkorean och jag vet ingenting!


Man sover väldigt bra under bar himmel.

Har ni någonsin fått en känsla av att ni har en massa fint som ni inte tar hand om tillräckligt väl? Det har jag. Kinda sucks.

Vad kännetecknar en sann arbets-narkoman? Är det en sån som inte gör så mycket mer med sitt liv än jobbar? Well, i så fall sorterar jag mig genast i den kategorin.

Plötsligt slog det mig häromdagen att jag faktiskt inte gör så mycket mer än jobbar nuförtiden. Jag försvinner hemifrån vid 8, kommer hem vid halv 6, och då är jag oftast så trött att det liksom inte finns utrymme för något annat än matlagning, fixande och slappande. Förra veckan var det ju Cyrre för hela slanten som gällde på kvällarna, men nu känns det onekligen lite...tomt. 

Jag kommer att jobba varje helg fram till augusti nu, och därför blir det inte mycket utrymme för något direkt uteliv heller. En drink här och en bio där kanske, men KB och annat skoj kan man ju fetglömma (oj, vad fult det uttrycket är) för tillfället. Det är lite sorgligt, faktiskt. Mikaela - 18 år och arbetsnarkoman. Yippieyay!

Än tycker jag inte det är så illa dock, och mina nya kollegor är trots allt rätt trevliga ändå. Dessutom har jag planerat in en date med Elina i morgon, FHS på onsdag och Nette på fredag. What is more - om ynka två små veckor befinner jag & Elina oss i Stockholm tillsammans med Melissa Horn!! Det kanske inte är så sorgligt, trots allt?

Anyway, i dag har jag jobbat och det har varit sådär läskigt varmt, en sådan värme som man bara avfärdar som "obefintlig" i decembersverige. Den visade sig dock inte vara obefintlig, och hur jobbigt det än har varit kan jag inte låta bli att älska lite det i alla fall (även om jag hellre hade legat på en strand än jobbat i en svettig park) - det är ju sommar!

Nu håller jag bara tummarna stenhårt för att det fina vädret ska våga visa sig även de få dagar jag är ledig, så att jag får njuta av det paw rihktitt också. Wish me luck!