Det är fantastiskt. Fantastiskt hur bra vi kan vara på att förstöra något som annars betyder så mycket. Fantastiskt hur duktiga vi är på att se blint rakt fram och inte uppmärksamma allt det vackra som vi förbigår på sidorna. Som om vi alla vore utrustade med skygglappar. Skygglappar, som hindrar oss från att se det som kanske skulle kunna skänka oss välmående. Skygglappar, som ofta som alltid lurar oss in i en djungel av mörka tankar, likt en tiger som lurar sitt byte rakt in i fällan. Skygglappar, som förblindar hela världen och alla vackra människor som finns däri.

Kanske det en dag tar slut. Kanske breddas våra perspektiv. Kanske lämnar skygglapparna våra ögon, på samma sätt som helgens berusning lämnar våra hjärnor. Kanske handlar det bara om mognad. De tre stegen. Kanske kan vi växa; växa tills vi är stora och starka nog att riva av oss skygglapparna och låta ögonen flacka i friheten. Kanske kommer vi aldrig så långt; kanske har vi inget större val. Kanske tvingas vi att leva i ovetandets spektrum tills skygglapparna helt enkelt är för slitna för att fungera.

"There are things known and things unknown, and in between are the doors of perception."
- Aldous Hyxley