8 april var det ja... Hum, vad ska jag använda för ursäkt för min lysande frånvaro den här gången? För mycket att göra? Uttjatad. Jetlag? Håller inte i längden. Bloggtorka? Påhittat trams. Öööh.......... Äsch, jag har nog bara inte varit här, helt enkelt. Och så var det med den saken.

Men nu ska jag försöka komma igång igen, nu ska jag ge mig själv chansen att lämna plats åt de där hoppande kreativitetssmurfarna som visar sig i bland, och jag ska åter öppna upp det känslornas bollplank som denna blogg trots allt utgör. Det behövs nog, på något höger. Jo, det gör det. Skriva bör man, annars dör man. Och sådär. Hej!

Förstår ni hur peppad den här (för övrigt sanslöst dåliga) låten gör mig these days? Let's hear it for New York, New York, New Yoooork!

Klockan har nyssligen passerat tjugoettnollnoll och här ligger jag som ett annat kolli, trött i varenda cell som min inte så stora kropp består av. För lite sömn, uppstigning i ottan och åtta timmars hård kroppsansträngning utan egentlig paus (och därmed utan egentlig mat) är receptet, om någon skulle bli sugen på att testa alltså.

Öh, godnatt!

Tvåtusentio var Året, Året med stort Å. Året som jag väntat på.

Tvåtusentio var året då mycket gick bra, då saker och ting tedde sig enkla och då den allra värsta sortens problem höll sig ur min väg.

Tvåtusentio var året då tolv år av hårt jobb, stress, prestationsångest och krav äntligen fick sitt slut, och det med besked.

Tvåtusentio var året då tre år på galaxens bästa skola lades bakom min rygg, och då det var dags att ta steget ut från allt det trygga, älskvärda.

Tvåtusentio var året då den där framtiden som det tisslats och tasslats så mycket om plötsligt lades i mina händer.

Tvåtusentio var året då jag för första gången i mitt artonåriga liv plötsligt fick möjligheten att bestämma precis allt själv - the sky was my limit.

Tvåtusentio var året då jag levde, och jag levde som aldrig förr.

Tvåtusentio är året jag kommer att minnas, och jag kommer att le vid minnet av vad som en gång var.

Passar på att slänga in en häslning om ett GOTT NYTT ÅR innan jag påbörjar förberedelserna för nyårsfirandet. Kvällen/natten/morgonen kommer att spenderas i Y-town i makalöst sällskap, och hela jag ser fram emot en underbar avslutning på ett underbart år. Gros bisous!

I dag blev det faktiskt precis just sådär som jag tänkt mig.

Älskade häst!

Satt och tittade på en massa vintriga vinterbilder och blev plötsligt äckligt sugen på en massa flumridning i snön. Helst barbacka, ovanpå ett mysigt täcke. Harryboii - watch out, du ligger numera i riskzonen för just ett sådant tilltag!

Dagens förehavanden: Degat framför Kalle och chokladfabriken. Lagt pussel. Lekt med julklappar. Spelat spel. Lekt med snön.

Och så var det ju det där med att bli vuxen... Hur gör man då?

Ibland undrar jag om jag ändå inte är lite dum ändå. Min käre broder skulle gladeligen skriva under på det, förmodligen många andra också, och nu har alltså även jag börjat tvivla på min intelligens vara och icke vara. 

Jag menar, vilken intelligent person med sinnesnärvaro bestämmer sig för att frivilligt ge sig ut och åka tåg mitt i vargavintern? Tåg som i SJ-tåg som i kaos-tåg. Jodå, visst är det jag alltid! Jag tyckte att det var en kanonbra idé att åka upp till Elin i Linköping över helgen, och biljetterna var ju till och med billiga! Hur det kommer att sluta vet bara gudarna, men till Linköping ska jag, om jag så ska promenera från Tranås! 

Jag är en lugn person
med takt och ton
måttfull och balanserad.
Jag är tyst och still
och det ska mycket till
innan jag blir exalterad.
Men jag har en last
som håller mig fast
i ett järngrepp varje vinter.
När året är slut
och snön ligger djup
och slädarnas medar slinter.

Jag vill ha mer jul.
Ge mig mer jul.
Jag vill ha mer jul.
Ge mig mer jul.
Tusen stjärnor som tindrar,
glitter så långt jag ser.
Av juleljus som glimmar,
vill jag ha mer.


Slutsats: Jag är jul-taggad till tusen!

Om jag inte slutar tända levande ljus överallt hela tiden snart, så är jag rädd att både jag och resten av min familj kommer att avlida på grund av syrebrist lagom till jul. Och det vore ju trots allt lite tråkigt, tycker ni inte? Men det är ju så fint!

Det finns tre morgnar på året som jag tycker om, mer som en ren principsak än som något annat. Jag tycker om dem som de är, punkt slut. De här tre morgnarna är liksom konstanta på något vis; Mikaela fem år och Mikaela nitton år uppskattar dem lika mycket. Det kan regna hur mycket det vill, världen kan trilla samman utanför fönstret, men De Tre Heliga Morgnarna består.

Morgonen den trettonde december är en av de där principsaksmorgnarna som jag bara älskar, och som jag hoppas att jag kan få fortsätta älska ett slag till. Den här morgonen sitter jag uppkrupen i ett soffhörn med mitt täcke likt en skyddande mantel omkring mig, och bredvid mig och min skyddande mantel sitter Födelsedagsgrisen med stort F (som i mer vardagliga sammahang kallas "pappa"). Sedan följer resten av min ganska så morgontrötta familj, och på bordet står Den Syndiga Frukosten i form av mammas varma choklad och mammas lussekatter.

Vi mumsar och vi gäspar, klockan är tidigt och i TV-rutan studerar vi vitklädda flickor och vitklädda pojkar med saker i handen och saker på huvudet. De sjunger om ganska obegripliga saker såsom natten som går tunga fjät, och det där obegripliga blir plötsligt till något vackert. Vi blir varma i magen av det obergripliga, vi blir vamrma i magen av allt det vackra, vi blir varma i magen av den varma chokladen, och det varma i magen blir till sprudlande glädje och optimistiska perspektiv. Det blir varmt.