"All publicitet är bra publicitet".
En vecka har gått sedan Nordens hemskaste dag på mångamånga år, och en vecka har gått sedan mångamånga människor förlorade stora delar av stora saker. Människor dog. Människor skadades. Världsbilder raserades. Trygghetskänslor försvann. Världen trasades sönder, ännu lite mer.
.
Djävulen bakom allt detta sitter bakom lås och bom, ler förnöjt och förnekar att han handlat felaktigt. Han ler förnöjt och tycker om sig själv, hela sig själv. Att en människa kan le förnöjt efter att ha utfört ett sådant här vansinnesdåd överstiger mitt förstånd med hästlängder, men samtidigt är det en del av mig som förstår varför X kan sitta där och le så förnöjt i sin cell. Klart som fan att han är nöjd - han har ju uppnått precis det han vill; vi har gett honom precis det han vill.
.
Jubelidioten fick inte bara möjligheten att ta livet av 77 fullständigt oskyldiga människor som han föraktade - hans sinnessjuka handlingar ledde även till en massa publicitet. Hela hans helvetesmanifest finns tillgängligt för varenda kotte att läsa, hans budskap och det han tror på har formligen slungats ut i allmänheten via tidningar, radio och TV. Bilder av äcklet har prytt framsidorna av fler tidningar än jag kan räkna till, och han har fått oändliga möjligheter att uttala sig inför pressen. Att tala till hela världen.
.
Hans åsikter har spridits världen över, och det krävs ingen hjärnkirurg för att klura ut vad det kan leda till i vissa olyckliga fall. Nu håller jag bara tummarna för att effekten inte blir den jag befarar att den kan bli.
May angels lead you in.
Ingen verkar riktigt förstå. Ingen verkar riktigt förstå vad det är som hänt. Hur det har hänt. Varför det har hänt. Ingen verkar riktigt förstå den ofattbara sorg som drabbat oss nordbor med sådan kraft att hela samhällen lamslås. Ingen verkar riktigt förstå hur reaktioner kan bli så starka, hur sorg kan bli så stor och ilska så enorm.
.
Jag är Ingen. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur en människa, en sån som du och jag och Anna Andersson och vemfansomhelst, med gott samvete kan skjuta ihjäl 85 ungdomar som har helajävlalivet framför sig och sedan försöka rättfärdiga sina handlingar. Försöka få det att framstå som något bra. Tro att det är något bra. Tycka att det är något bra.
.
Jag förstår inte heller hur något sådant här kan få hända. Hur världen kan tillåta något så ont, något så förjävligt som den som hände i Norge den tjugoandra juli tvåtusen elva.
.
En annan sak jag inte riktigt förstår, och som många andra verkar inte-förstå med mig, är varför det känns så mycket. Varför det som hände i fredags skär i mig ända in i benmärgen, medan bilbomber i Afghanistan och skolmassakrar i Ryssland inte känns tillnärmelsevis lika mycket. Varför jag inte kan sluta tänka på alla de drabbade norskarna, få tårar i ögonen när jag läser tidningen och drömma mardrömmar två nätter i rad.
.
Jag är inte norsk. Jag är inte socialdemokrat. Jag är inte mamma. Och ändå känns det, ändå känns det så starkt. Som om det vore mina egna nära och kära det handlade om. Men jag är Ingen.
Waiting on the world to change.
Det där med att välja sina tillfällen. Jag väljer mina tillfällen.
.
Tillfällena då jag bestämmer mig för att blogga blir alltmer lätträknade. Har så varit den senaste tiden i alla fall. Jag väljer mina tillfällen, helt enkelt. Och jag har inte valt så ofta på sistone.
.
Om jag ska välja ett tillfälle att blogga krävs det antingen en känslostorm av valfritt slag, en skojig händelse eller ett fynd som jag vill dela med mig av och skrika att här, titta på det hääär!.
.
Det här inlägget föranleds inte riktigt av något av det ovannämnda, men ändå blir det till. Konstigt. Det fruktansvärda som har hänt går inte att sätta någon etikett på, men ändå har det hänt. Ännu mera konstigt.
.
Jag tände ljus i dag, tände ljus och lät blicken fastna i lågan medan känslorna fick utrymme. Men det fanns inte tillräckligt med utrymme, känslorna fick inte plats. Jag kunde inte lämna utrymme för alla, de var för många. Jag kunde inte.
.
Det saknas 91 unga liv i Norden, och det saknas en förmåga att förstå. Det saknas framtidsoptimism. Tro, hopp och kärlek. Det är så mycket som saknas. Tomheten bränner i hela min kropp, bränner som lågan på ljuset som brann. Det bränns.
.
Och jag är inte ens inblandad.
Back in business.
4 glassar, 3 böcker, 32383204 bad och 63240583239 soltimmar senare:
.
Honey, I'm hooome!
Och det är ju nästan samma sak. Jag lär inte starta några krig under tiden i alla fall. Och inte ge någon annan cancer heller, för den delen. Jag ska bara vara.
Jag ger mig själv en klapp på axeln för den snilleblixt jag fick för inte så länge sedan. Okejokej, jag uppfann väl kanske inte riktigt botemedlet mot cancer eller hjälpte till att skapa fred på jorden eller sådär, men nästan. Jag bestämde mig för att ge mig själv semester. Leeedigt.
.
Det börjar i morgon. Då lämnar jag allt vad civilisation heter (fast vi har faktiskt både Konsum och bageri), letar mig ned till den allra sydligaste spetsen av Sverige och entrar semesterkoman. Koooma.
.
SömnböckerglasssolbadsömnglasssolFalsterbobadböckersolsömnbadglasssolsömnböckerÖsterlenturglasssolbadsömnsooommar.
.
Typ så.
.
.
.
.
Day 7 - A song that reminds you of a certain event
.
Och det är ju helt fantastiskt vilken underbar, känslosam röst denna kvinna har. Jag smälter.
I'd walk to you if I had no other way.
Om två månader och arton dagar är det den nittonde september tvåtusenelva. Om två månader och arton dagar är det elva dagar kvar till min födelsedag. Om två månader och arton dagar påbörjar jag mitt nya liv. Mitt liv som student; bland kiltar och whisky, Primark och shortbreads. Mitt nya liv; i en främmande stad i ett främmande land. Och det är här jag ska bo.
.
Två byggnader till höger kommer min ena favoritblondin att bo. Två byggnader till vänster kommer min andra favoritblondin att bo. De andra favoritblondinerna blir kvar på annan ort, tillsammans med en hel rad icke-blondiner som jag kommer att sakna så att det gör ont. Men nu, just alldeles precis nu, gör det inte ett dugg ont. Just nu vet jag bara att det finns smärtstillande så som flygplan, tåg, bilar och Internet. Just nu kan jag bara tänka på hur fantastiskt roligt det ska bli. Just nu vill jag bara iväg, just nu vill jag bara påbörja mitt nya liv. Mitt liv som skotte.
Och vem som helst kan ju räkna ut att tre jobb ärlikamed tre löner. Och vem som helst kan ju räkna ut att tre löner ärlikamed jättelyckligochintesåjättefattig student. Och vem som helst kan ju räkna ut att jag tittar på en framtid som just en sån.
Alltså förlåt. Jag framstod nog som en jättebitter, missnöjd klimakterietant i mitt förra inlägg. Sudda ut den bilden av mig, s'il vous plaît. Nu har jag sovit och jobbat färdigt för i dag, jag har världens finaste häst, omges av världens bästa människor och har dessutom ett helt hus alldeles för mig själv till på fredag. Life is good! One love.
Ja ä' int' bitter, bara en liten smula jättetrött.
Man kan jobba. Och så kan man jobba för mycket. Dagen efter midsommar är det lätt att tycka att man jobbar för mycket. Då är man liksom bara trött, hur det än är. Men vem tusan var det som sa att det var okej att ha folk att jobba fjorton jävla timmar i sträck bara för det? När klockan slog 22.30 gick jag hem. 10.00 i morse var jag tillbaka på samma ställe igen, för att jobba lite till. Nu ska jag sova och drömma sött om alla fina pengar jag får för't. Klockan 08.00 i morgon är jag på det igen.
.
(Men det var en finfinfin missommarafton!)
Tarrytown goes Hollywood
Satt och glodde på Mona Lisas Leende med en fin pojke i går och höll på att sätta godiset i halsen när jag plötsligt kände igen allt. Det där var ju min by. Det var min by som Julia Roberts cyklande genom när hon skulle träffa italienaren på baren, och det var min bar de satt på när han gjorde bort sig. Det var Main Street, det var Setback Inn, det var Tarrytown.
.
Sedan kom eftertexterna. "With a special thanks to Village of Tarrytown". Tarrytown. Mitt Tarrytown. Kände mig lite som mamman till 8-åringen som spelar blockflöjt alldeles själv, framför hela publiken, på skolavslutningen.
.
Day 6 - A song that reminds you of somewhere
Känslan av att stå framför ett av Sky Rooms golv-till-tak panoramafönster, på skyskrapans 33:e våning, och titta ut på ett nattlivligt New York med en Cosmopolitan i handen och den här låten i upptempo pumpades i DJ:ns bergsprängande högtalare.
.
Wow. Den känslan alltså. Lätt en av de maffigaste stunderna i hela mitt liv. New York var mitt. Hela världen var min.
.
Day 5 - A song that reminds you of someone
Kiruna.
.
.
Den enda versionen jag kunde finna av denna doldis-låt som görs av detta doldis-band. Bättre version finns på Spotify. Och ja, den är bra.
Jag tog första bästa vägen ut, när någon bad mig tänka om.
Hon har gjort det igen. Jag tror inte mina öron. Jag trodde inte mina öron, i går när hon satte i gång att sjunga och sjöng precis just sådär. Sådär så att jag ryser och blir alldeles uppfylld av starka känslor som ger sig tillkänna. Sådär så att jag känner igen mig i vartenda ord, varenda stavelse. Sådär så att jag börjar fundera på om vi alla ändå inte är en och samma person innerst inne trots allt, och att det i själva verket är en del av mig själv som skrivit texten.
.
För det skulle mycket väl kunna vara det, om jag bara hade samma talang och samma gåva som denna fantastiska människa har. Då hade det varit jag som skrev en sådan text, för då hade det varit jag som kunnat sätta ord på mina känslor på ett så klockrent, fantastiskt och sätt. Det är precis så det är.
.
.
Här blev jag den jag är
Här kommer jag förbli
Här har jag längtat bort
Här har jag känt mig fri
Här har jag blickat framåt
Men ofta tittat ner
Jag är nog inte det du drömmer om
Men jag är det du ser
.
Du har ditt eget facit
för rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan
Vill du ha någon sen
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
men det är för tidigt än
Här är mitt liv.
När jag hade Skype-möte med en datasnubbe från företaget i NY i går frågade han om jag hade många klienter i USA. Attans vad viktig jag kände mig där för en stund...
.
Tills jag blev tvungen att erkänna att det bara var en, det vill säga.
.
På tal om att känna sig viktig så har jag påbörjat ett tredje jobb på senaste, och nu kan jag återigen titulera mig Leg. Hundvakt. Det är en Schapendoe vid namn Chili som får stå ut med mig den här gången, och det är mysigt som tusan ska jag säga!
.
I eftermiddag/kväll ska jag besöka grannlandet där dendära Melissa Horn bjuder på konsert. Det blir en fin fredag.
.
Day 4 - A song that makes you sad
I dag är detta en av de få saker som kan få mig att kastas tillbaka lite drygt två år i tiden, och få mig att minnas de där hemska månaderna då inget riktigt var som det skulle. En av de få saker som kan bryta kontrollen jag har över mina tankar, och ge dem fria tyglar att vandra ner längs Memory Lane till det minne som gör allra ondast. Jag tänker inte på det längre, nästan inte alls. Jag har kontrollen, jag håller i tyglarna och styr tankarna på annat håll. Jag är en stor flicka nu.
.
Men en låt, det är allt som krävs. De första tonerna, de första ackorden, och jag tappar fattningen. Då är det som om något rumlar omkring långt nere i maggropen, gräver upp gamla känslor och sänder ut dem som svidande projektiler i viktiga delar av min kropp. Känsliga delar. Hjärtat, hjärnan, magen. Jag blir liten och sårbar igen.
.
Det är då jag inser att tiden mycket väl kan läka sår, men att det i bland är lite mer ytligt än önskvärt. Det är då jag inser att jag fortfarande saknar min bäste vän och allt han gav mig, och att inget av det någonsin kommer tillbaka. Det är då jag blir så blödig och melankolisk att till och med jag själv säger till mig att det inte riktigt är befogat. Men ändå så är det ju det, det är ju befogat. Han var min bästa stöd under en tonårsperiod som jag gör mitt bästa för att glömma, och han kommer aldrig mer tillbaka.
.
Den här låten, den påminner mig om allt det där. Snörvelsnyft.
.
.
New York, New York, New York.
Oh crap. Någon drog ur proppen. Någon drog ur proppen och lämnade kusten klar för längtan, abstinensen och saknaden att forsa igenom hela min kropp. Ut i hjärta, hjärna, ben och mage. Swoooosh säger det när det drar fram, och hela jag är ett enda moln av saknadens abstinens.
.
In other words: WÄÄÄHWÄÄÄHWÄÄÄÄÄÄÄH, ge mig mina månader tillbaka! Jag vill tillbaka! NUUU!!!
Självdisciplin anropas.
Ligger i soffan med en gedigen filmsamling som jag sakta men säkert jobbar mig igenom. Har gjort pizza och ätit den. Har köpt Ben & Jerry's och ätit den. Kan inte sluta äta den. Borde sluta äta den. Vad tror ni om följande metod?
.
Day 3 - A song that makes you happy.
Happy. Glad. Heureuse. Jag är glad i dag, och jag har många låtar som kan göra mig ännu mera glad. Men det finns en särskild låt, en låt som jag verkligen tänker på som en gladlåt, och som jag minns att jag krönte till just GladlåteN en solig lördag för flera år sedan. This is how it goes:
.
Technofear
Woah, blogg.se och styckesindelning är ingen het kombination alltså. Vad är problemet?
Day 2 - Your least favourite song
Det finns tre saker som avgör huruvida en låt är bra eller dålig enligt mig.
.
a) Personen som framför den och hans/hennes talang
.
b) Melodin och låtens upplägg
.
c) Texten och dess innebörd
.
Lars Winnerbäck och Håkan Hellström är båda sådana där typer som misslyckas på punkt a och b, men som inte nödvändigtvis är så dumma på punkt c. Melissa Horn är lite av en mellanmjölksvariant på punkt b, men det väger hon upp till fullo (till fullo!) på punkt a och c. Chris Martin och gänget är sådana där som lyckas totalt på alla punkter.
.
Sen finns det gott om låtar som inte är lyckade någonstans enligt mig - ungefär varenda en av snubbar som 50 Cent är exempel på det. Följande låt är inte heller bra någonstans, och till köpet är den dålig på svenska. Dessutom spelas den sönder på varenda radiokanal, precis som Oskar Linnros "Från och med du" gjordes för sisådär ett år sedan. Den var nästan lika dålig. Lyssna och lid.
.
