Jag är Ingen. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur en människa, en sån som du och jag och Anna Andersson och vemfansomhelst, med gott samvete kan skjuta ihjäl 85 ungdomar som har helajävlalivet framför sig och sedan försöka rättfärdiga sina handlingar. Försöka få det att framstå som något bra. Tro att det är något bra. Tycka att det är något bra.

.

Jag förstår inte heller hur något sådant här kan få hända. Hur världen kan tillåta något så ont, något så förjävligt som den som hände i Norge den tjugoandra juli tvåtusen elva.

.

En annan sak jag inte riktigt förstår, och som många andra verkar inte-förstå med mig, är varför det känns så mycket. Varför det som hände i fredags skär i mig ända in i benmärgen, medan bilbomber i Afghanistan och skolmassakrar i Ryssland inte känns tillnärmelsevis lika mycket. Varför jag inte kan sluta tänka på alla de drabbade norskarna, få tårar i ögonen när jag läser tidningen och drömma mardrömmar två nätter i rad.

.

Jag är inte norsk. Jag är inte socialdemokrat. Jag är inte mamma. Och ändå känns det, ändå känns det så starkt. Som om det vore mina egna nära och kära det handlade om. Men jag är Ingen.