Day 4 - A song that makes you sad
I dag är detta en av de få saker som kan få mig att kastas tillbaka lite drygt två år i tiden, och få mig att minnas de där hemska månaderna då inget riktigt var som det skulle. En av de få saker som kan bryta kontrollen jag har över mina tankar, och ge dem fria tyglar att vandra ner längs Memory Lane till det minne som gör allra ondast. Jag tänker inte på det längre, nästan inte alls. Jag har kontrollen, jag håller i tyglarna och styr tankarna på annat håll. Jag är en stor flicka nu.
.
Men en låt, det är allt som krävs. De första tonerna, de första ackorden, och jag tappar fattningen. Då är det som om något rumlar omkring långt nere i maggropen, gräver upp gamla känslor och sänder ut dem som svidande projektiler i viktiga delar av min kropp. Känsliga delar. Hjärtat, hjärnan, magen. Jag blir liten och sårbar igen.
.
Det är då jag inser att tiden mycket väl kan läka sår, men att det i bland är lite mer ytligt än önskvärt. Det är då jag inser att jag fortfarande saknar min bäste vän och allt han gav mig, och att inget av det någonsin kommer tillbaka. Det är då jag blir så blödig och melankolisk att till och med jag själv säger till mig att det inte riktigt är befogat. Men ändå så är det ju det, det är ju befogat. Han var min bästa stöd under en tonårsperiod som jag gör mitt bästa för att glömma, och han kommer aldrig mer tillbaka.
.
Den här låten, den påminner mig om allt det där. Snörvelsnyft.
.
.
Kommentarer
Trackback
