Mission completed. Jag är numera en av de där irriterande, pain in the ass-glättiga vintermänniskorna som skuttar omkring och säger att det är ju uuunderbart med snön, vad tusan klagar ni för? Snö, snö, snö - det är fiiint!

I natt tog jag mig hem från Cajsa vid halv tre, när det snöade som allra mest, och när jag pulsade mig fram i tystnaden genom underbar, nyfallen pudersnö kände jag mig som den enda människan på jorden. Kunde inte låta bli att stanna till då och då, bara för att riktigt njuta av stunden och på ett sådär löjligt barnsligt vis kasta upp en massa snö runt om mig. Åååh, vad mysigt det är!

   

Jag blev lite varnad för det där med att komma hem igen. Ja alltså, inte för att det skulle vara något farligt i sig, men folk sa hela tiden till mig hur svårt det skulle bli att anpassa sig till det gamla vanliga familjelivet igen. Jag viftade mest bort kommentarerna som irriterande flugor - jag hade ju bara varit borta i knappt två månader, hur svårt kunde det egentligen bli?

Här kommer svaret: svårt. Svårt, svårt, svårt. Jag vet inte om det beror på mig, på dem eller på tillståndet i allmänhet, men alldeles för ofta kommer jag på mig själv med att osa av irritation över en eller annan sak här hemma. Min käre broder är ju huvudobjektet, som vanligt, och allt han gör känns plötsligt så mycket svårare att stå ut med.

Jag har funderat en del på det här med sysonkärleken oss emellan, och vad det egentligen är för fel på oss. Vaför 50 % av sakerna han gör (eller snarare inte gör) får mig att omedelbums vilja leta upp en ledig lägenhet och kasta in honom där i stället. Svaret jag kommit fram till är mycket enkelt: vi är för gamla.

Vi är för gamla för att kunna leva i samma hus dygnet runt utan att tjafsa lite med varann då och då. Han är för gammal för att tycka att det är okej att jag säger till honom om något, och jag är för gammal för att bara kunna ignorera det faktum att hans saker ligger spridda över hela huset. Han är för gammal för att bara acceptera att behöva anstränga sig lite trots att det inte är in i minsta detalj rättvist, och jag är för gammal för att bara släppa saken och gå vidare. Vi är för gamla, helt enkelt. Vi är inte gamla, men vi är för gamla.

Det största problemet för mig tror jag är att jag både vill ha kakan och äta den. Jag vill ha den där Perfekta Familjeharmonin där alla kan sitta och umgås i samma rum hela kvällen utan att någon blir irriterad/arg på någon, men samtidigt kan jag bara inte med att hålla tyst om alla saker jag tycker är fel. Jag vill att min bror och jag ska komma lika bra överens alltid, men samtidigt har jag så otroligt svårt att acceptera alla hans brister när de kommer fram.

Så någonstans måste jag nog också inse att den tiden - tiden då den Perfekta Familjeharmonin var möjlig att upprätthålla hela tiden - är lite förbi, att det inte funkar så varje dag nuförtiden. Någonstans måste jag ta till mig den där faktan att vi är för gamla. Någonstans måste jag acceptera att det är dags att gå vidare, dags att hitta en egen vardagslunk att trivas med. Någonstans måste jag lära mig att det är okej att dra mig undan till mitt eget rum och sitta där i några timmar - jag behöver inte vara ute bland alla andra och skapa den totala Perfekta Familjeharmonin jämt och ständigt.

Det kanske till och med är dags för mig att inse att det räcker. Det räcker med en mysig helkväll med familjen någon gång i bland, våra trevliga resor tillsammans och helgmiddagarna vid svarta bordet. Vi kanske inte behöver kämpa så förbannat för allt det andra, allt som Den Perfekta Familjen representerar. En vanlig tisdagskväll kanske visst kan få gå ut på att vi äter en enkel middag tillsammans och att alla sedan går på sitt håll och sysslar med sina saker (fast jag och mamma möts i soffan lagom till Svenska Hollywoodfruar och Inspector Lynley, såklart). Jag kanske helt enkelt är lite överambitiös och strävar efter för mycket, som så många gånger förr?  Den Perfekta Familjeharmonin kanske inte ens existerar? Eller gör den det?

Det är lite pinsamt
att den jullåt som ger mig som allra mest julkänsla
sjungs av inga mindre än Backstreet Boys.

Inte vidare klassiskt, alltså.

Jag har inga pengar, jag har bara behov. Paw rihktitt.

Gimme, gimme, gimme!

     

Jag har börjat ta de första stapplande stegen mot mitt mål, och inom en väldigt snar framtid ska jag och min filt bänka oss i soffan med julsånger, apelsiner, pepparkakor och julmust (på en tisdag!). Vad gör man inte för att locka fram lite julkänsla?

Svea Rike har förresten välkomnat mig med bravur, och de senaste dagarna har jag brottats mot en halsfluss från helvetet som nu tycks ha bestämt sig för att bjuda in lite sällskap i form av öroninflammation. Eller nått. Vad det än är så gör det ontontont, och jag kan inte låta bli att tycka lite (mycket) synd om mig själv. Jag blir nästan aldrig sjuk, men när jag väl blir det är det som att jag tar igen all outnyttjad självömkan, och så blir jag ynklig som få. Stackars, stackars mig!

En gång för länge sedan knattrade jag ihop följande text och slängde ut i bloggosfären:

"Snön ligger fortfarande kvar och jag njuter i fulla drag! Jag tycker det är så oerhört mysigt när det blir vitt och blankt lite här och var, när man kan glida fram i stället för att promenera, när det knakar under skorna och ryker om munnen när man pratar. Ja, det är kallt och jävligt i bland. Och nej, det är inte alltid så mysigt att cykla i piskande snöstorm, men de där negativa delarna får man liksom tänka bort. Se det vackra i stället, med solen som får snön och gnistra och luften som är kall och frisk. Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar det i alla fall!"

Personligt uppdrag: Hitta tillbaka till den känslan, så blir det inte fullt lika olidligt att tänka på hur bra det hade kunnat vara i Nice just nu...

 

I vanliga fall skulle jag ha avslutat det där ordspråket precis som det ska vara; borta bra, men hemma bäst. Men den här gången går det bara inte. Ledsen om jag gör er besvikna, men hemma är faktiskt inte bäst den här gången. I alla fall inte som det känns just nu.

Därför skulle jag vilja be om att få omformulera det hela; Borta bäst, men hemma bra. Betydligt mer passande i detta sammanhang!

För det var verkligen bäst. Aldrig förr har jag varit så nöjd med livet under en så lång period i sträck, och aldrig förr har jag känt mig mer harmonisk och avslappnad. Det fanns absolut baksidor till det hela också, och det var ju självklart inte en dans på rosor dygnet runt, men det var ta mig tusan inte långt därifrån heller! Klimatet, människorna, kulturen, maten, staden... Åååh, vad jag har njutit!

Men, som vi alla vet tar ju alla saker slut förr eller senare, och så blev det även denna gång. Knappt en månad längre än planerat stannade jag i min lilla lyckliga bubbla, men nu har jag alltså återvänt till Malmö och försöker förtvivlat anpassa mig till livet här i stället. Kallt. Blött. Regnigt.

Men, inget ont som inte har något gott med sig; ett liv i Malmö innebär ju faktiskt även ett liv med en massa fina människor som jag definitivt inte kan hitta i Nice, och tur är väl det. Jag har blivit så fint välkomnad här så, och lördagsmiddagen i form av oxfilé med mammas rödvinssås och rostade rotfrukter var lätt den finaste middagen jag fått sedan jag åkte hemifrån. Mmmja, kanske skulle stanna här en stund ändå?