I vanliga fall skulle jag ha avslutat det där ordspråket precis som det ska vara; borta bra, men hemma bäst. Men den här gången går det bara inte. Ledsen om jag gör er besvikna, men hemma är faktiskt inte bäst den här gången. I alla fall inte som det känns just nu.

Därför skulle jag vilja be om att få omformulera det hela; Borta bäst, men hemma bra. Betydligt mer passande i detta sammanhang!

För det var verkligen bäst. Aldrig förr har jag varit så nöjd med livet under en så lång period i sträck, och aldrig förr har jag känt mig mer harmonisk och avslappnad. Det fanns absolut baksidor till det hela också, och det var ju självklart inte en dans på rosor dygnet runt, men det var ta mig tusan inte långt därifrån heller! Klimatet, människorna, kulturen, maten, staden... Åååh, vad jag har njutit!

Men, som vi alla vet tar ju alla saker slut förr eller senare, och så blev det även denna gång. Knappt en månad längre än planerat stannade jag i min lilla lyckliga bubbla, men nu har jag alltså återvänt till Malmö och försöker förtvivlat anpassa mig till livet här i stället. Kallt. Blött. Regnigt.

Men, inget ont som inte har något gott med sig; ett liv i Malmö innebär ju faktiskt även ett liv med en massa fina människor som jag definitivt inte kan hitta i Nice, och tur är väl det. Jag har blivit så fint välkomnad här så, och lördagsmiddagen i form av oxfilé med mammas rödvinssås och rostade rotfrukter var lätt den finaste middagen jag fått sedan jag åkte hemifrån. Mmmja, kanske skulle stanna här en stund ändå?