Alltså jag vet att jag har påpekat detta förut, men det är ju helt galet vad bra Ukrainas bidrag till årets melodifestival är! Jag tror faktiskt aldrig att jag så helhjärtat tyckt om en låt i den tävlingen, men den här är verkligen bra på riktigt! Skulle kunna ha något att göra med att den egentligen inte är melodifestivals-material för fem öre... Well, that's how I like it!

Melodifestivalen. Ett sådant där jobbigt och irriterande program som jag varje år lovar mig själv att jag aldrig mer ska se. (titta bara på det här, till exempel. "Säga upp vänskapen" var det ja...?) Håller jag mitt löfte? Nix! Så tror jag inte att det blir i kväll heller, trots att inte fina Sverige får vara med i leken. Johanna kommer hit för en myskväll, och känner jag mig själv rätt så slutar det med att vi lik förbannat sitter där i soffan och lyssnar på och förfasar oss över den (för det mesta) fruktansvärda musiken i alla fall...

I år har jag dock bara sett två program av det hela; dels den svenska finalen och så kvalet i torsdags. Av dessa erfarenheter har jag skaffat mig två favoriter; Tyskland (hör och häpna!) och Ukraina. Jag skulle säga att de är de enda som på ett bra sätt skiljer sig från mängden av diskopop, trum-maskiner och halvdana ballader med fläkt och tonartshöjningar. Vad tycker ni?



Ascool rockballad som jag genuint älskar! Antagligen därför den ratas av resten av världen...

Tjejen är ju som en klockren blanding av Kate Nash och Laleh! Kan det bli annat än bra?

Kära vänner, jag ber härmed att få meddela att min sista prövning i skolan någonsin officiellt är slutförd! Det gick till på köpet alldeles jättebra, och jag tror att jag fick kläm på det där med Buddhismens regler och premisser. Nu återstår bara det roliga, ikväll klär vi upp oss och går på Bladins lärarmiddag och vi kan slappna av & njuta som aldrig förr. Inga mer uppsatser, inga mer prov, inga mer presentationer, inga mer läxförhör, inga mer debatter, inga mer uppgifter, INGENTING!

What a feeling!!!

Vad ska jag skriva
för att du ska bli berörd?
Hur högt ska jag skrika
för att jag ska bli hörd?

Du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
Men ska jag falla,
ja då ska det finnas tid att falla fritt.

Det är något magiskt med hennes musik. Med hennes röst. Med hennes texter. Hur dåligt de än må passa mitt humör för tillfället, så lyckas de alltid på något höger krångla sig in i mig och få mig att känna precis sådär. Precis just sådär.
Det är så galet vackert.

Det lönade sig. Det blev MVG på provet, vilket också råkade bli min näst sista prestation i skolan. Ever. Bara ett prov på Buddhismen nu på onsdag, och sedan är det finito. Done. Pour toujours. Det är galet, vad underbart det känns! (trots att ett uns av sorg över att lämna skola, miljö & människor smyger sig in ibland)

Faktum är att känslan av underbarhet (finns det ett sådant ord? well, nu gör det.) tycks genomsyra det mesta av min vardag nuförtiden, och det känns helt fantastiskt. Vädret dämpar ju inte direkt humöret, och äntligen verkar det som att våren (sommaren?) funnit vägen till oss också. I går gick jag runt på Lundakarnevalen i klänning, strumpbyxor och kofta fram till tolv på natten då jag tog på mig jackan eftersom det började bli lite "kyligt". Med "kyligt" menar jag alltså sisådär 15 grader. Mitt i natten. Åh, det funkar för mig!

Lundakarnevalen var för övrigt riktigt trevlig, trots att just själva karnevalsområdet inte riktigt kändes som höjdpunkten. Stämningen i stan, folket, värmen och känslorna var nästan ännu bättre, och allt kändes så ärligt, så spontant, så rätt! 

I dag har jag varit ute på äventyr, och vid halv tio i morse (jag var ju sådär lagom utsövd, men lika glad för det!) brummade jag och Nicole i väg mot Näsets Islandshästar. Där lyckades jag alltså tvinga upp stackars Nicole (som inte alls verkade lida speciellt mycket) på en häst, och det blev så småningom en underbar uteritt i det gröna. Superhärligt och toppenkul tyckte vi båda två!

Nu ska jag försöka fånga lite sömn efter det senaste dygnets diverse strapatser, och i morgon blir det ännu en fin dag, känner jag på mig. That's just how it is!

Vet ni vad jag har haft för mig de senaste 10 dagarna?

- Skrivit körkortsteori
- Tagit körkort
- Gjort slutgilitg redovisning av ett års projektarbete
- Genomlevt tre anställningsintervjuer (och förhoppningsvis fått två jobb) 
- Tagit hand om 5 olika hästar
- Lämnat in en 11 sidor lång slutuppsats i religion
- Tävlat dressyr samt funktionerat
- Haft tre nationella prov i franska 5
- Haft muntligt nationellt prov i svenska
- Avslutat en månads (hyfsat) fastande från kakor, godis, läsk, chips

Är det okej att jag känner mig lite slutkörd? Är det okej att jag känner mig lite duktig? Är det okej att jag ligger i sängen med min broders filmsamling och äter kakor hela kvällen? Ja, det är det ta mig tusan!

Det är en sådan där fin kväll då en massa ledig tid och trevliga händelser ligger framför tårna.

Let's burn a hole so we can climb out
Of these paper walls in this empty house
Let's take what hurts and write it all down
On these paper walls in this paper house. 
We'll kiss it all goodbye.

Livet är bra. Livet är vackert. Livet är underbart. Och det var länge sedan jag kände det så här helhjärtat! 

Jag körde bil till skolan i morse. 3,2 kilometer. Onödigt, jag vet. Men jag måste säga att det var så sjukt värt det när jag helt sonika hoppade in i bilen och körde i väg, alldeles ensammen, med Bullet for my Valentine på högsta volym så att rutorna skallrade. Grannarna fick sig ett wakeup-call som heter duga, vill jag lova! 

Annars dröjde det faktiskt inte alls särskilt länge innan jag tog min allra första, ensamma tur i bilen. Närmare bestämt skedde det cirkus 1,5 timmar efter att jag fått körkortsbeviset i min hand, då jag körde hem från stan efter fika & glass med min lilla mamma (som varit dubbelt så nervös som jag för min uppkörning).

Uppkörningen, ja. Det var inte sådär fasligt svårt måste jag säga, och vi körde bara i ungefär en halvtimme. Jag vet inte om det var jag som framstod ovanligt lovande som bilförare (HA. HA. HA.) eller om inspektören helt enkelt var lite trött på det hela (mera troligt, ja). Klarade det gjorde jag i alla fall, och det är en sån fruktansvärt otrolig lättnad att det inte går att förklara. Underbart, helt enkelt!

Jag har nog sällan kämpat för något så mycket som jag gjort för detta förbaskade körkort. Det har tagit mycket tid, många frustrationer, och jag har hatat ungefär 90 procent av alltihopa. Men nu är det finito, jag slipper den äckliga körskolan, jag slipper lägga en massa tid på att få till snitsen på rondellkörningen, jag slipper sitta med näsan i teoriboken och lära mig en massa om tjänstevikt, kultryck, registreringsbesiktningar, katalysatorer och annat (för mig) fullkomligt onödigt babbel. Det är färdigt nu. For ever, liksom.

Nu kan jag i stället fokusera på det jag faktiskt tycker om och se fram emot studenten som aldrig förr. Love, love, love!

  

KÖRKOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORT!!!!!

Fy FAN vad jag är lycklig!!!!!!!!!!!!!!!!!

Yep, jag erkänner. Jag gör en höna av en fjäder. Jag är patetisk. Jag är hopplös. Ett hopplöst fall. Men jag ska inte ge upp. Så det så. Morötterna, here I come!

Tänk dig, bara tänk dig det underbara... Det söta... Det krämiga... Känslan av hur den smälter på tungan och blir till en enda gräddig massa av himmelska smaker... Smaksensationen när du stoppar in den första rutan i munnen och smaklökarna exploderar av överbelastning... Sötman som blandas med sältan och den underbara krämigheten... Som lägger sig som bomull där nere i magen, och allting känns så fullkomligt lugnt... Tänk dig...

GAAAAH! GE MIG CHOKLAD! LÅT MIG SLIPPA MIN HÄLSOMÅNAD! JAG GÅR UNDER!