Livet är bra. Livet är vackert. Livet är underbart. Och det var länge sedan jag kände det så här helhjärtat! 

Jag körde bil till skolan i morse. 3,2 kilometer. Onödigt, jag vet. Men jag måste säga att det var så sjukt värt det när jag helt sonika hoppade in i bilen och körde i väg, alldeles ensammen, med Bullet for my Valentine på högsta volym så att rutorna skallrade. Grannarna fick sig ett wakeup-call som heter duga, vill jag lova! 

Annars dröjde det faktiskt inte alls särskilt länge innan jag tog min allra första, ensamma tur i bilen. Närmare bestämt skedde det cirkus 1,5 timmar efter att jag fått körkortsbeviset i min hand, då jag körde hem från stan efter fika & glass med min lilla mamma (som varit dubbelt så nervös som jag för min uppkörning).

Uppkörningen, ja. Det var inte sådär fasligt svårt måste jag säga, och vi körde bara i ungefär en halvtimme. Jag vet inte om det var jag som framstod ovanligt lovande som bilförare (HA. HA. HA.) eller om inspektören helt enkelt var lite trött på det hela (mera troligt, ja). Klarade det gjorde jag i alla fall, och det är en sån fruktansvärt otrolig lättnad att det inte går att förklara. Underbart, helt enkelt!

Jag har nog sällan kämpat för något så mycket som jag gjort för detta förbaskade körkort. Det har tagit mycket tid, många frustrationer, och jag har hatat ungefär 90 procent av alltihopa. Men nu är det finito, jag slipper den äckliga körskolan, jag slipper lägga en massa tid på att få till snitsen på rondellkörningen, jag slipper sitta med näsan i teoriboken och lära mig en massa om tjänstevikt, kultryck, registreringsbesiktningar, katalysatorer och annat (för mig) fullkomligt onödigt babbel. Det är färdigt nu. For ever, liksom.

Nu kan jag i stället fokusera på det jag faktiskt tycker om och se fram emot studenten som aldrig förr. Love, love, love!