Djävulen bakom allt detta sitter bakom lås och bom, ler förnöjt och förnekar att han handlat felaktigt. Han ler förnöjt och tycker om sig själv, hela sig själv. Att en människa kan le förnöjt efter att ha utfört ett sådant här vansinnesdåd överstiger mitt förstånd med hästlängder, men samtidigt är det en del av mig som förstår varför X kan sitta där och le så förnöjt i sin cell. Klart som fan att han är nöjd - han har ju uppnått precis det han vill; vi har gett honom precis det han vill.

.

Jubelidioten fick inte bara möjligheten att ta livet av 77 fullständigt oskyldiga människor som han föraktade - hans sinnessjuka handlingar ledde även till en massa publicitet. Hela hans helvetesmanifest finns tillgängligt för varenda kotte att läsa, hans budskap och det han tror på har formligen slungats ut i allmänheten via tidningar, radio och TV. Bilder av äcklet har prytt framsidorna av fler tidningar än jag kan räkna till, och han har fått oändliga möjligheter att uttala sig inför pressen. Att tala till hela världen.

.

Hans åsikter har spridits världen över, och det krävs ingen hjärnkirurg för att klura ut vad det kan leda till i vissa olyckliga fall. Nu håller jag bara tummarna för att effekten inte blir den jag befarar att den kan bli.

Jag är Ingen. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur en människa, en sån som du och jag och Anna Andersson och vemfansomhelst, med gott samvete kan skjuta ihjäl 85 ungdomar som har helajävlalivet framför sig och sedan försöka rättfärdiga sina handlingar. Försöka få det att framstå som något bra. Tro att det är något bra. Tycka att det är något bra.

.

Jag förstår inte heller hur något sådant här kan få hända. Hur världen kan tillåta något så ont, något så förjävligt som den som hände i Norge den tjugoandra juli tvåtusen elva.

.

En annan sak jag inte riktigt förstår, och som många andra verkar inte-förstå med mig, är varför det känns så mycket. Varför det som hände i fredags skär i mig ända in i benmärgen, medan bilbomber i Afghanistan och skolmassakrar i Ryssland inte känns tillnärmelsevis lika mycket. Varför jag inte kan sluta tänka på alla de drabbade norskarna, få tårar i ögonen när jag läser tidningen och drömma mardrömmar två nätter i rad.

.

Jag är inte norsk. Jag är inte socialdemokrat. Jag är inte mamma. Och ändå känns det, ändå känns det så starkt. Som om det vore mina egna nära och kära det handlade om. Men jag är Ingen.

Tillfällena då jag bestämmer mig för att blogga blir alltmer lätträknade. Har så varit den senaste tiden i alla fall. Jag väljer mina tillfällen, helt enkelt. Och jag har inte valt så ofta på sistone.

.

Om jag ska välja ett tillfälle att blogga krävs det antingen en känslostorm av valfritt slag, en skojig händelse eller ett fynd som jag vill dela med mig av och skrika att här, titta på det hääär!. 

Det här inlägget föranleds inte riktigt av något av det ovannämnda, men ändå blir det till. Konstigt. Det fruktansvärda som har hänt går inte att sätta någon etikett på, men ändå har det hänt. Ännu mera konstigt.

.

Jag tände ljus i dag, tände ljus och lät blicken fastna i lågan medan känslorna fick utrymme. Men det fanns inte tillräckligt med utrymme, känslorna fick inte plats. Jag kunde inte lämna utrymme för alla, de var för många. Jag kunde inte.

.

Det saknas 91 unga liv i Norden, och det saknas en förmåga att förstå. Det saknas framtidsoptimism. Tro, hopp och kärlek. Det är så mycket som saknas. Tomheten bränner i hela min kropp, bränner som lågan på ljuset som brann. Det bränns.

.

Två byggnader till höger kommer min ena favoritblondin att bo. Två byggnader till vänster kommer min andra favoritblondin att bo. De andra favoritblondinerna blir kvar på annan ort, tillsammans med en hel rad icke-blondiner som jag kommer att sakna så att det gör ont. Men nu, just alldeles precis nu, gör det inte ett dugg ont. Just nu vet jag bara att det finns smärtstillande så som flygplan, tåg, bilar och Internet. Just nu kan jag bara tänka på hur fantastiskt roligt det ska bli. Just nu vill jag bara iväg, just nu vill jag bara påbörja mitt nya liv. Mitt liv som skotte.