Minus nio grader och i morse när jag cyklade till skolan kändes det som om ansiktet skulle trilla av. Någon mer än jag som börjat tvivla på plusgradernas existens?

Klirrklirr, klirrklirr. Vet ni vad det var? Det var ljudet av pengarna jag tjänat i dag, som trillade ner i spargrisen (läs bank-kontot). Jobbat är vad jag har gjort i dag, och just nu protesterar varenda muskel i hela mig (och hjärnan också, för den delen) vid minsta rörelse. Jag tror visst att det kallas trötthet, men det var värt 400 kronor!

Klockan 6 ringde klockan i morse, och det var bara att gå upp och bylta på sig tills man såg ut som en annan Michelingubbe. Sedan bar det av till stallet, där det blev jobba av hela förmiddagen. Jobbigt var det, men det blev en hel del goda skratt också, inte minst när jag skulle försöka ta in Bea som tyckte det var mycket roligare att skutta, stegra och springa runtom mig än att gå rakt fram. Roligt var det också när Ellington den store bestämde sig för att demonstrera att han minsann väger 600 kilo mer än mig, och sprang före med mig skrattandes i släptåg hela vägen in i stallet. Galna hästar!

Vi överlevde hela bunten i alla fall, och dagen i övrigt har varit bra, om än lite sömnig. Elina kom över för te och skitsnack vid tretiden, men annars har jag inte gjort mycket vettigt. Jag tänkte fortsätta kvällen med att se Johan Falk på TV, känns lite lagom intellektuellt belastande för min hjärnas tillfälliga skick...

Krydda morgonen med lite Miss Li (som det för övrigt var alldeles för länge sedan jag lyssnade på) och morgonlyckan är gjord!

Long time, no see. Mjo, det blir så i bland. Jag har egentligen inte varit speciellt upptagen, faktum är att skolan känns lugnare än någonsin, men i bland blir det bara inte av att man skriver. Angående det där med skolan vet jag inte riktigt vad det är som har hänt, men jag måste nog ha laddat om rätt rejält under julen ändå, för ingenting känns så tungt som förut. Då har jag ändå passerat två prov, en uppsats, en presentation (på franska, herregud) och ett antal läxor. Men jag vet inte, det har liksom bara aldrig kommit till den där punkten då man bara får panik och går ner sig i allt. Inte för att jag saknar det eller så, jag klagar inte!

Nåja, hur okomplicerad skolan än kan tyckas (so far, men vänta bara...) så är helgen alltid lika välkommen, och denna lördagsmorgon likaså. Jag vaknade vid gott humör och har precis avslutat en mysig frukost med mina kära föräldrar. Bror min har packat väskan till Linköping/Norrköping där han ska göra praktik för sin flygledar-utbildning. I en hel vecka ska jag klara mig utan honom, hur ska det gå? Hmm, för att vara helt ärlig så tror jag inte att det är någon av oss som sörjer det speciellt mycket. Syskonkärlek!

I dag hade jag i alla fall tänkt fortsätta på föräldrar-umgänget (vilket faktiskt kan vara ytterst trevligt, i lagom portioner) och gå en sväng på stan med folket. Det blir härligt, och samtidigt ska jag göra slag i hela jobbsöknings-saken. 10 stycken CV + personliga brev får följa med ut och ska lämnas på diverse caféer och affärer. Wish me luck!

Nej då, min rubrik tyder inte alls på att jag drabbats av storhetsvansinne, absolut inte! Men, om man kan kvalificera sig som just queen of the universe genom att klara av alla veckans måsten (nästan) bara på måndagskvällen så skulle jag faktiskt vilja utnämna mig till det just i kväll. Allt jobbigt som väntat på att göras sedan i går är nu ett minne blott, och jag har gjort allt från att betala räkningar (vuxenpoäng!) och skriva uppsats till att besöka bibilioteket och städat rummet. Effektiviteten har äntligen flyttat tillbaka in i mig, och det mesta känns bara så lätt! En känsla som jag verkligen saknat, då den lyst med sin frånvaro mest hela tiden de senaste två månaderna...

Nu ska jag snart krypa ner i min säng och fortsätta att njuta av min lycka, det är ju trots allt min tidigaste morgon (08.45) som väntar i morgon. Men med tanke på att den börjar med min all time favourite Digitalt Foto så känns det inte ett dugg motigt. Säger jag nu alltså, vi får väl se hur jag känner i morgon bitti... Uppgiften till i morgon är i vilket fall att fotografera fulhet vilket jag tror att jag lyckats rätt bra med, men jag väntar med att säga mer tills jag hört lärarens åsikt.

Tjingeling!

Visste ni att USA har ett eget politiskt departement (ja, jag har prov på USA:s politska system i morgon) som ansvarar för sjukvården av krigsveteraner? Det tycker jag är två tecken på ett illa fungerande land; att de dels har så mycket krig och följaktligen så många skadade att de behöver ett eget departement för att ta hand om dem, och dels att de har ett sådant galet hälsovårdssystem att de skiljer på folk och folk. Crazy!

Ett sådant här te i smaken Lemon/Honey köpte jag hem häromdagen, i hopp om att hitta en ny favorit. Det gjorde jag inte, kan jag säga. Fy tusan, det var nog det värsta jag druckit på länge, och enligt mig smakade det bara trädgård. Uscha! Nåja, nu sitter jag här med gamla hederliga Lipton Lemon som smakar precis så bra som vanligt, tack och lov. Ska sörpla klart och packa väskan innan det bär av till Sara för att filma Civics högt uppe i luften. Wish us luck!

Oinspirerad. Finns det ett sådant ord? I fall det inte gör det, så kan ni anse det som uppfunnet nu. Jag är oinspirationen personifierad, punkt slut. Hela veckan har jag gått omkring och klurat på hur jag ska få ihop en bra uppsats om Millennials, och när jag väl sätter mig ner för att börja skriva så kommer just ingenting. Nothingness. Det är inte bra, inte ett dugg bra. Oinspirerad är jag också när det gäller att göra något åt mitt liv efter studenten, och jag tycks aldrig komma till saken. Det är inte heller det minsta bra. Kan man anställa en alltiallo-människa som tar hand om allt åt en? 

Näe, usch och fy vad jag är lat! Dåligt Mikaela, dåligt! Jag har aldrig varit en sån som varit dålig på att ta tag i saker, men det senaste halvåret har gjort något med mig och plötsligt har jag blivit en av de där människorna som jag alltid föraktat. Saker skjuts upp till höger och vänster, och till slut rinner de ut i sanden. Den duktiga och förståndiga delen av mig har sprungit i väg och gömt sig. Det är just snyggt det, precis när jag behöver den som mest!

När jag tänker efter så är det rätt ironiskt att jag sitter och skriver ett blogginlägg om just det här. Jag klagar på att jag aldrig tar itu med det som är viktigt, och så tar jag tiden att skriva ner allt i ett blogginlägg som egenligen inte alls spelar någon roll. Ännu ett sätt att skjuta fram det ofrånkomliga, liksom. Löjligt värre!

Nä, nu ska här spanas efter jobb och språkkurser och inget annat! God, vilken nervkittlande underhållning på en lördag kväll. Jag är bra sorglig ibland...   

Jag behövde inte göra mycket mer än att hota med bredbandspsykologen, och så bestämde sig Unge Herr Bredband för att det nog var dags att krya på sig ändå. Nu blinkar han och fungerar precis som vanligt (peppar peppar), och enligt Telia hade det visst varit något fel på en växel eller nått annat hittepå. Personligen skiter jag i vilket, huvudsaken är att det fungerar!

För att fira saken bjuder jag på en bråkdel av de 1400 bilder som knäpptes i Sydafrika, samtidigt som jag smälter allt jag stoppat i mig på tårtkalaset hos min coola mormor som blir hela 88 år i dag!

Enjoy!

Oh yeah, gissa vem som lyckats sno åt sig en vikarie till Unge Herr Bredband? Just det, moi! I väntan på att han ska friskna till och bestämma sig för hur han ska ha det använder vi nu ett bärbart bredband som mamma lånat hem från jobbet. Det är inte det snabbaste världen skådat, men definitivt bättre än ingenting alls! :)

Idag har varit en bra dag, och jag kom nyligen hem från en galet flummig plugg-eftermiddag som spenderades med Nicole och Åsa i lägenheten, i sällskap av snabbmakaroner och Marabou (dock ej tillsammans). Crazy konspirationsteorier om Allah, funderingar på Jesus sexuella läggning och diverse diskussioner om totalt irrelevanta ämnen är bara en bråkdel av vad vi hunnit med, men vi lärde oss faktiskt ett och annat också, under våra mer seriösa (?) stunder. Nicoles planerade sextransplantation har vi också fått höra om, och skrattmusklerna har fått sig en rejäl omgång kan jag säga...

Mera magmuskelträning ska det bli, och om en timme eller så är det dags för mig att tjinga iväg till stallet och rida i min nya storhästgrupp. Ska bli skoj, och med tanke på hur den senaste månaden sett ut rent kostmässigt skulle det nästan kännas skönt att få en riktigt jobbig liten filur att svettas på. Ehm, något säger mig att det där var en ovanligt dum sak att kläcka ur sig....

Jag tror att jag ska söka hjälp. Psykologisk sådan. Inte för min egen räkning, men för vårt lilla bredbands skull. Jag tycker nog att han börjat bete sig lite konstigt på senaste, och han tycks inte riktigt kunna bestämma sig för om han ska samarbeta med oss eller ej. Bredbandspsykologer, finns det? Om inte så ska jag minsann bli det när jag blir stor. Mikaela Lindén, leg. bredbandspsykolog. Det låter något det va?

På 22 timmar sjönk yttertemperaturen med 45 grader. På 22 timmar gick vi från vita sandstrander och strålande sol, till isiga gator och snö. På 22 timmar ändrades hjärnan från att tycka att allt var toppen och möjligt, till att se det mesta med total hopplöshet. På 22 timmar ändrades humöret från glädje och lugn till molande stress och ångest över allt som fanns här hemma och väntade på att bli fixat. Jag måste erkänna att jag inte är helt förtjust över utvecklingen, och när vi satte oss på planet hem så fanns det verkligen inte en enda liten del i mig som tyckte att det trots allt skulle vara skönt att komma hem. Negativt tänkade så det bara skvätter om det, men det får bli så ibland, och var trots allt lite svårt att se poängen med att lämna allt det fina.

Det var underbart, galet underbart. Vädret var på topp, och humöret likaså. Den långa resan dit var förvisso rätt jobbig (speciellt med tanke på att det enda ätbara vi lyckades rota fram till middag på Paris flygplats var några gamla sega toasts med skrämmande ost som skiftade i grått), men det var det definitivt värt. Vi har fått uppleva så mycket, och Sydafrika är verkligen ett land med många möjligheter. Sol och bad har varvats med shopping, sightseeing, safari, vinturer och utflykt till Cape Point som måste vara en av världens vackraste platser. Vädret har legat stadigt på 27-35 graders värme i skuggan (47 grader i solen emellanåt, puh!) och det har varit mestadels sol, utom dagen då vi shoppade på Waterfront.

Samtidigt har vi också fått oss en och annan insikt i hur det faktiskt ser ut bakom de fina turist-kulisserna som byggts upp, och det är inte utan att man gått omkring med lite dåligt samvete över hur bra vi faktiskt har det. Ungefär 40 procent av befolkningen i Sydafrika är arbetslösa, och alldeles för många har slitna, egentillverkade små plåtskjul invid motorvägen som sin bostad. Camps Bay, där vi bodde nästan alla dagar, var förvisso väldigt tjusigt, men man behövde inte gå mer än 10 minuter för att komma till gator där tiggarna satt i rader och kämpade för sin överlevnad.

Så nog märktes det att det var en annan världsdel vi befann oss i, och att Sydafrika sedan är ett av länderna med högst standard bland invånarna gör att jag inte ens vill tänka på hur det ser ut i Afrikas övriga 53 länder. Men, sådana tankar kan man ju inte gå runt med hela tiden, utan vi njöt i fulla drag av vår lyckade resa i alla fall. 

Lite solbränna har införskaffats (även om jag behöver lite längre tid på mig för att blir riktigt brun), och en hel del shoppingfynd har gjorts också. Det mesta var både billigt och bra, vilket vi inte riktigt hade väntat oss, så det blev en positiv överraskning! 

Nu ska jag sluta upp med att tråka ut er med fler detaljer, och i stället ta itu med annat. Internet vägrar att samarbeta därhemma (har snott mammas dator för tillfället), så jag får snällt vänta med bilder och annat skoj tills det är fixat. Det kan vi nog överleva, eller vad tror ni?