Oinspirerad. Finns det ett sådant ord? I fall det inte gör det, så kan ni anse det som uppfunnet nu. Jag är oinspirationen personifierad, punkt slut. Hela veckan har jag gått omkring och klurat på hur jag ska få ihop en bra uppsats om Millennials, och när jag väl sätter mig ner för att börja skriva så kommer just ingenting. Nothingness. Det är inte bra, inte ett dugg bra. Oinspirerad är jag också när det gäller att göra något åt mitt liv efter studenten, och jag tycks aldrig komma till saken. Det är inte heller det minsta bra. Kan man anställa en alltiallo-människa som tar hand om allt åt en? 

Näe, usch och fy vad jag är lat! Dåligt Mikaela, dåligt! Jag har aldrig varit en sån som varit dålig på att ta tag i saker, men det senaste halvåret har gjort något med mig och plötsligt har jag blivit en av de där människorna som jag alltid föraktat. Saker skjuts upp till höger och vänster, och till slut rinner de ut i sanden. Den duktiga och förståndiga delen av mig har sprungit i väg och gömt sig. Det är just snyggt det, precis när jag behöver den som mest!

När jag tänker efter så är det rätt ironiskt att jag sitter och skriver ett blogginlägg om just det här. Jag klagar på att jag aldrig tar itu med det som är viktigt, och så tar jag tiden att skriva ner allt i ett blogginlägg som egenligen inte alls spelar någon roll. Ännu ett sätt att skjuta fram det ofrånkomliga, liksom. Löjligt värre!

Nä, nu ska här spanas efter jobb och språkkurser och inget annat! God, vilken nervkittlande underhållning på en lördag kväll. Jag är bra sorglig ibland...