Amen shit. Det här händer ju bara inte. Jag vet inte var jag ska ta vääägen. Lever livet på gränsen mellan kolugn och freaked out sedan en timme tillbaka, och det känns som att det är först nu jag inser vad som faktiskt är påväg att hända. Ena halvan av mig vill dansa glädjedansen, den andra vill bara lägga sig och stortjuta.

Är det så här det ska vara?