Shadows and regrets.
Min fantastiska vän Cajsa skrev lika vackert som vanligt om de klassiska mindreäntvåmånaderkvar-känslorna. Känslorna som - om man ger dem plats - uppkommer lite lagom långt före ett avsked; en milstolpe; en medveten förändring av något slag. Känslor som är schizofrena till tusen, som vandrar från att än vara lyckliga och förväntansfulla och än dra mer åt det panikslagna, ångestfyllda hållet. Känslor som varje sund människa, med något värt att hålla fast vid, någon gång drabbas av.
.
Det kan röra sig om ett bostadsbyte inom samma kommun och det kan handla om en utlandflytt på obestämd tid; faktum kvarstår att vi lämnar en form av trygghet och ger oss ut i något som vi ännu inte riktigt kan sätta etikett på. Och det är här som Känslorna kommer in i bilden.
.
Jag har länge väntat på att de där Känslorna ska sätta klorna i mig, uppfylla mig och kasta skuggor över min förestående resa till landet där gräset alltid är grönt och männen traskar runt i kjol. Jag har väntat och väntat på Känslornas framfart - nästan försökt att tvinga fram dem med samma viljestyrka som jag så många gånger försökt att pressa fram en tår under de sorgligaste filmscener.
.
Jag väntar på att samma känslor ska nå fram till mig som de som nådde fram till mig för ett år sedan, då en flygbiljett till Schweiz skrevs ut i mitt namn. Jag var panikslagen, förväntansfull, förkrossad, överlycklig, fruktansvärt rädd och lika fruktansvärt nyfiken. Jag visste inte var jag skulle, vem jag var, vad jag ville göra eller hur något skulle bli. Jag var bara äventyrslysten, impulsiv och sanslöst suktande efter NYTT.
.
Nu är det inte riktigt samma situation jag sitter i - inte alls faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Den kommande resan planerades inte på 10 dagar, och inte heller med samma ung-dumma men ack så längtansfulla huvud. Planerna har smidits, smälts ner, smidits om, ändrat skepnad och tillslut pusslats ihop till en nästan helt hel helhet.
.
Jag tror mig ha kontroll, koll på läget och vetskap om vad jag vill. Kanske är detta anledningarna till att Känslorna inte fått ta över mig än; att jag föredrar att hålla dem på halster tills det att de absolut måste tränga fram och genomsyra min kropp. Kanske finns det andra anledningar. Kanske finns det inga anledningar alls.
.
Den här texten kan antingen vara ett startskott eller en mållinje för mig och mitt (ofta lite för breda) känsloregister. Den kan vara startskottet för Känslorna, det gröna trafikljuset som ger dem fritt fram att ta min kropp i besittning och sätta igång att påverka mig. Få det att sticka till i hjärtat varje gång någon pratar om födelsedagar, och jag inser att jag inte kommer att bo hemma när min nästa sådana infaller.
.
Den kan också vara mållinjen, mållinjen som markerar slutet på mina tappra försök att känna något som jag inte känner. Mållinjen för kampen mot de positiva känslorna som får det att hoppa till i hjärtat varje gång någon pratar om födelsedagar, och jag inser att jag inte kommer att bo hemma när min nästa sådana infaller.
.
Startskott eller mållinje, startskott eller mållinje?
.
Startskott eller mållinje?
Kommentarer
Postat av: Cajsa
Tack, finaste du, för dina tjusiga ord. Så glad man blir :)
Jag tror, och har på känn, att det kommer gå fantastiskt bra för dig. Och kanske spelar det ingen roll, om de där känslorna kommer eller ej, huvudsaken är att man inte låter dem hindra en, hur de än utger sig. För då skulle man ju gå miste om precis hur mycket som helst. Jag tror vi kommer att få världens bästa år.
Trackback
