Sommarlov. Jag har sommarlov. Sensommarlov förvisso, men ändå sommarlov. Det är inte så att jag är obeslutsam, förvirrad och allmänt värdelös, inte aaalls då. Jag har sommarlov, helt enkelt. Ett helt privat sommarlov dessutom, ett som ingen annan har. Det låter väl det va?

Man kan faktiskt säga att jag förtjänar det också, på något jäkla höger. Sedan studenten har jag annars bara haft sisådär två sammanhängande veckor utan jobb 9-17 eller andra åtaganden, så jag tar igen lite såhär i efterhand känner jag. Gillar läget, liksom.

Som grädden på moset, sylten på pannkakan och pricken över i:et så vågar jag mig nästan på att säga att jag börjat få lite ordning på mitt liv också, efter allt som blev som det blev. Siktet är nu inställt på en av mina favoritstäder här i världen (näst efter New York då, det blir nästa sikte); Nice. Nice, Nice, Nice. Nice. Sara är snäll och hyr ut sin lilla lägenhet, jag har hittat plats på en heltidskurs i franska och kalaset kostar dessutom nästan hälften så mycket som det skulle ha gjort i Lausanne. Kan det bli bättre?