Är du en av dem som gråter när ingen ser på? Är du en av dem som berörs ändå?

---

För ett år sedan upplevde jag en av de värsta dagarna i mitt liv. För ett år sedan fick jag ett besked som jag aldrig hade velat få. För ett år sedan försvann en del av min värld. För ett år sedan hade min bästa vän bara några få timmar kvar i livet. För ett år sedan ville jag bara lägga mig i en hög och försvinna.

Jag vet inte vad det var med den där ponnyn egentligen, men något måste det ha varit. Något måste det ha varit, som gjorde att jag släpade mig till stallet i ur och skur för att ta hand om honom var och varannan dag i nästan fyra år. Något måste det ha varit, som gjorde att jag förlät honom när han slängt av mig, trampat på mig, dragit i väg med mig eller rullat sig i leran efter att jag ryktat i två timmar. Något måste det ha varit, som gör att jag än i dag, trots att jag är "vuxen" och trots att ett helt år har gått, gråter som ett barn vid tanken det som en gång fanns.

Det må låta lite klyschigt, men i så fall är det kanske lite klyschigt också. Men kan vänskap verkligen bli klyschig? Kan saknad verkligen bli klyschig? Kan sorg verkligen bli klyschig? Jag vet inte, men vad jag vet är att den 25-26 mars 2009 förmodligen var den värsta tiden i mitt liv, hittills. Det gjorde så ont, det gör så ont, och jag skulle göra så mycket för att få träffa min fina vän igen. Han var något speciellt.