Jag tror att den värk som befinner sig på sidan av mitt vänstra lår kan mäta sig med den som befinner sig i Anja Pärsons. Sedan har ju Anja skaffat sig sin värk på ett betydligt mer hjältinnelikt sätt och dessutom i självaste OS, men min vurpa i rondellen på Högestadsgatan i dag var faktiskt ganska dramatisk den också. Okej, där ljög jag. Jag var helt ensam på hela gatan (hoppas jag) och cykeln bestämde sig för att lägga sig ner. Värre än så var det inte, och det var bara att plocka upp stoltheten där den låg och skrattade åt mig på marken, och fortsätta cykla. Blöt och fin. Stackars mig.

Å andra sidan var ju denna dagen som upplagd för att halka, för halka var precis vad som stod på schemat. Dock inte med cykel, utan i bil. 08.30 lämnade jag och tre andra nervösa blivande förare Erikslust körskola för halkkörning på Bulltoftabanan. Jag måste erkänna att jag varit smått hysterisk över detta de senaste 48 timmarna, vilket i själva verket var ganska onödigt. Det var nämligen precis som alla sagt; det går i princip inte att misslyckas. Roligt var det dock, och det känns väldigt bra att ha alla hinder ur vägen för uppkörning nu (utom det faktum att jag faktiskt måste lära mig att köra bil också)!

Eftersom halkkörningen tog hela den skoldag jag egentligen skulle haft i dag (inte speciellt svårt, med tanke på att vi snackar om 2,5 timmars skola) så har jag nu haft lov i drygt ett dygn. Är det underbart? You bet!

Underbart är också att ha ett helt hus för sig själv, och därför tänker jag nu gå och fortsätta mitt singel-fredagsmys. Cheez Cruncherz och Vänner, watch out!