Ridolycka på MR (Monic gick omkull med Johanna på ryggen) 

Oh my, det verkar som om fler än jag har otur ute på galoppbanan. När jag läser det där är jag jäkligt glad att det inte blev värre än det blev för min del, men det är ju helt klart en tankeställare. Jag har fått en hel del av det slaget på senaste, och det får mig verkligen att inse hur livsfarligt det vi sysslar med verkligen är. Egentligen borde man väl lägga av med en gång och bespara sig livriskerna man tar ett par gånger i veckan, men det funkar ändå inte riktigt så. När jag precis trillat av i våras var jag inställd på att lägga av nästa gång jag trillade av "på allvar", men inte heller olyckan på AW lyckades övertyga mig. Undrar hur långt det ska gå innan jag faktiskt lägger av? Kanske händer det inget mer, kanske kan jag rida och göra det jag älskar i resten av mitt liv. Å andra sidan kan olyckan vara framme i morgon igen, och då kanske jag inte får fler chanser. Det är ett jäkligt dumt sätt att tänka på, men samtidigt är det ju väldigt sant. Så varför måste det vara så förbaskat underbart då?