Jag önskar att jag vore liten igen. Det är så mycket jag ångrar att jag inte gjorde, och jag skulle så gärna vilja få den där andra chansen. Göra allt det där jag ser andra göra i dag, och faktiskt kunna vara en del av det. Men det går inte. Jag kommer aldrig mer att kunna vara en del av det där. Jag är för gammal. Jag räknas inte i sådana sammanhang längre. Jag tog inte chansen när jag hade den, och nu är det för sent. Bekräftelsen kom aldrig, och jag gjorde inte så mycket åt saken som jag hade kunnat. Det är för sent nu. Tanken på att sidorna i kaptiel Barndom i min bok snart är slut skrämmer mig, och allt har plötsligt blivit så konkret. Jag vill inte uteslutas. Jag vill kunna vara en del av det där, oavsett hur gammal jag är. Jag vill inte ta steget ut i den nya världen, där allt är så mycket hårdare. Det hade ju kunnat funka så bra, om jag bara fick fortsätta vara en del av den värld jag känner till. Den eftertraktade.