Jag förstår mig inte på mig själv. Det är rätt sorgligt. Jag menar, är det något man borde förstå sig på här i världen så borde det ju rimligen vara en själv, som man spenderar all sin tid med. Men kanske är det just det som är problemet? Kanske spenderar man så mycket tid med sig själv att man blir van vid sina annorlunda reaktioner och tankar, och följaktligen ifrågasätter man dem inte på samma sätt. Ifrågasätter man inte så lär man sig ju inte, och då är det jäkligt svårt att förstå ska jag säga. Jag vet inte.

I dag är jag väldigt mycket all over the place i alla fall, och jag kan inte bestämma mig för hur jag ska ha det. Saker kommer, men saker går också. I bland är det skönt, men i bland gör det bara ont. I bland är det båda två på en och samma gång, och då blir det extra svårt. Tankarna kastas liksom från klippkant till klippkant, utan att få något fäste någonstans. På vägen smyger sig nya små förbrytare in, tankar som inte är dett dugg välkomna. Tankar som helt saknar rationalitet, verklighetsuppfattning, sanning. Känslorna hänger med bäst de kan, och letar desperat efter ett ställe där de kan slå sig till ro, bearbetas och utvecklas. Samma sak var det i går kväll, och då slutade det med att jag tappade greppet. Är det här något min kropp börjar göra till en vana? Eller är det helt enkelt, som med så mycket annat, en fas man måste ta sig igenom? Jag satsar på det sistnämnda, och lever på hoppet.