Jag är inte vidare lättberörd. Jag gråter nästan aldrig till filmer, och inte heller är jag den första som snyftar på bröllop eller andra vackra tillställningar. Därför tror jag att denna dag tar priset för flest antal gånger jag blivit rörd och tårögd, av en eller annan anledning. Lugnande telefonsamtal, djupa diskussioner och fina ord har liksom lagt sig som bomull runt min stressade kropp, och det är så fantastiskt skönt. Jag visste att jag var omgiven av underbara människor, men att de kunde få mig att känna mig så mycket bättre visste jag faktiskt inte.

Känslorna jag beskrev i föregående inlägg finns fortfarande kvar, men stödet jag känner från min omgivning gör saken lite klarare och luften blir lite enklare att andas. Som härliga Åsa uttryckte det: "På något vis kommer vi att klara det här. På något vis kommer de åtta månaderna att gå, och så står vi där i juni, redo att lämna skolan för evigt. Det kanske inte blir exakt så fina betyg som vi en gång siktade på, men vi kommer att klara det." Det är ju faktiskt sant. Det är ju inte direkt så att tiden stannar upp, bara för att jag råkar få G på mitt historieprov eller lägre poäng än förväntat på religionsprovet. Vägen till studenten är lång, men tiden kommer alltid att löpa förbi. Oavsett hur många prov och jobbiga uppgifter som väntar så är varje dag ett steg närmre friheten, för oss alla.

I morgon försvinner jag härifrån, både fysiskt och (delvis) mentalt. Inte för evigt, men för helgen. Jag är fast besluten att lämna de jobbiga delarna av mig själv här hemma, släppa all stress och alla tankar på vad som väntar, och helt och hållet hänge mig åt att ha kul. Och vilket sätt är bättre att göra det på än en helg i Stockholm med en underbar vän?