I'm at the bottom, and I can't get up.

Jag har fått nog. Jag är trött på det. Jag är trött på att aldrig få andas riktigt. Jag är trött på att dygnet runt ha en sten i maggropen, som skaver och gör mig påmind om allt det jobbiga. Jag är trött på att ständigt vara stressad. Jag är trött på att ständigt ha kravet att prestera, att göra bra ifrån mig. Jag är trött på att bli behandlad som någon form av odödlig robot som inte har någon åsikt. Som man bara kan kasta hur mycket krav på som helst, och alltid förvänta sig samma goda resultat. Jag är trött på att ta mig samman och kämpa mig över alla hinder.
Jag är ingen robot. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag orkar inte kämpa längre. Gnistan är borta, glöden har dött ut.

Kanske är jag egocentrisk. Kanske är jag patetisk. Kanske tycker jag bara för mycket synd om mig själv, när jag sitter här i min ensamhet med tankar som gör mig illamående. Kanske borde jag rycka upp mig, se saken positivt och jobba tills jag klarar allt jag måste. Men jag orkar inte göra det längre. Jag har gjort det så många gånger, och den här gången finns det ingen gnista kvar att driva mig. Den gnistan dog för ett tag sedan, sliten och välanvänd som den var. Likgilitgheten kom och tog över, men nu har jag insett att inte heller likgilitghet håller i längden. Det var skönt så länge det varade, att ha en värld fri från prestationsångest att krypa in i. Men det håller inte. Ingenting håller.