"What doesn't kill you, only makes you stronger". Detta citat har upprepats många gånger i mitt huvud på senaste, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Men är det tvunget att göra så jävla ont? Det känns verkligen som om någon tagit en borr och borrat ett stort hål i mitt hjärta, och inte ens Johannas fina, välmenande spacklande tycks kunna laga det. Det är så lätt, men ändå så svårt. Det handlar ju egentligen bara om att vänja sig vid tanken och släppa det så gott som möjligt, men är så sjukt svårt! Jag vill inte acceptera, vill inte behöva vänja mig vid att vara utan min bästa vän. Gud, jag skulle göra så mycket för att få träffa honom igen...

Var i skolan både i dag och i går i alla fall vilket var mycket bra upptäckte jag. Att umgås med alla underbara människor som leder bort tankarna gör det så lekande lätt att vara glad; jag slipper tänka, slipper känna. Helst skulle jag ju välja sällskap dygnet runt, men det skulle nog vara lite jobbigt i längden ändå.. ^^ Någon gång måste man ju få släppa allt, och att gråta är bara oerhört skönt ibland!

Kvällen tillbringar jag hemma i soffan med min dunderförkylning som jag lyckats dra på mig till på köpet. Jag försöker desperat övertala denne att lämna min kropp omedelbart, för nu är jag trött på att hosta och snyta mig var femte minut! Allting blir så mycket jobbigare då, men nu har jag i alla fall fått tillbaka smaken! (Y) Tänkte försöka masa mig bort till stallet i morgon förmiddag för att ta hand om Esther. Inte helt säker på att det är en bra idé, men försöka går ju. Dessutom har jag lovat att låna ut mitt vänsterben till Johanna & hennes fotoprojekt, och det kan man ju inte ställa in! Det är inte varje dag man får chansen att vara ben-modell...x)

Nu ska jag fortsätta mitt godiskrängande med positivitet och mys. Let's Dance-final också, och även om jag sett långt ifrån alla avsnitt så är Laila Bagge en självklar favorit. Sure, Magnus Samuelsson är grymt cool och har en underbar dialekt, men Laila är ändå snäppet bättre enligt mig. Eller vad säger ni?