Nu är han borta. Världens finaste ponny har lämnat jorden för alltid, och i går var sista gången jag såg honom. Sista gången jag klappade honom. Sista gången jag pussade på hans mjuka mule. Sista gången jag viskade "jag älskar dig" i hans luddiga små öron. Sista gången vi delade morot, och sista gången han fick äta gräs. I morse vandrade han vidare till de evigt gröna ängarna, men hos mig kommer han alltid, alltid att finnas kvar. Bästa vänner glömmer man inte, så är det bara.

I fyra år har han varit där för mig, och verkligen gjort rätt för sitt namn (Cliff - klippa). I åttan hjälpte han mig att hitta mig själv, men även att våga mer. Han hjälpte mig att ta bort allt det osäkra och för det är jag honom evigt tacksam. Så många underbara minnen jag har tillsammans med denna fina varelse, och en sån stor del han har haft i mitt liv! Fram till för 3 månader sedan då han flyttade ut till Kvarnby har jag träffat honom var och varannan dag i nästan fyra år - det blir ganska många dagar. Sedan är det ju inte kvantitet utan kvalitet som gäller, men jag tycker att båda två är mycket väl uppfyllda.

När jag fick det förfasade samtalet under mattelektionen kl. 8 i går morse var det bara som att något rasade i hop, samtidigt som något annat lättade. Min första reaktion var så klart förtvivlan och gråt, och jag orkade bara inte vara kvar i skolan. Jag åkte hem, grät i någon timme, pratade med mamma som kom hem med lunch och sedan skjutsade mig ut till Cliffen två gånger - en mitt på dagen och en sent på kvällen. (Tack för att du är så underbart snäll & fin mot mig, mamma)

Men allt eftersom dagen gick kände jag att det blev lättare att acceptera, lättare att inse. Det var nästan som om det var skönt att äntligen få veta, att få det gjort. Hur hemskt det än låter så vet jag ju ändå att det var det bästa för honom, och snabbaste möjliga sätt skulle också vara det mest smärtfria. Det är klart att det kändes som att jag aldrig ville lämna hans sida och skjuta upp på saken så länge det bara gick, men i en annan del i mig kändes det nästan lättat. Min fina kille skulle äntligen få gå vidare, utan smärta och utan problem. Att det var orättvist på grund av hans ålder, personlighet och den underbart fina vän han var är en annan sak, men det kan man ju egentligen inte göra så mycket åt.  

Sorgen och saknaden är ju så klart enorm, och det kommer att kännas riktigt tufft emellanåt. Tanken på vad som hänt hugger till i hela mig liksom synen av bilderna och rosetterna vi fått tillsammans, men det är väl helt enkelt något man får lära sig att leva med. Jag ska så gott det går hålla allting som vanligt (även om dagens ridlektion hoppades över - jag kunde bara inte) och vara mitt vanliga jag. Det är också något man behöver tror jag, för ingenting blir bättre av att gå och deppa ner sig över något man inte kan påverka. Självklart är jag oerhört ledsen och jag kommer gråta, sakna och längta, men jag kommer även att skratta och glädjas åt det fina vi fick. Jag fick 4 år tillsammans med världens finaste ponny och uppleva mycket, och det kommer jag för evigt vara tacksam för.