Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag visste att samtalet skulle komma och jag gick väl egentligen mest bara och väntade på det, samtidigt som jag försökte styra över tankarna på annat. Jag har varit förberedd i mer än en månad, och ändå slår det så hårt när det väl kommer. När jag såg vem det var som ringde i morse fick jag bara sjukt ont i magen, för jag visste ju vad det handlade om. Hur kan skillnaden vara så stor mellan att veta vad som ska hända och att få det bekräftat?

I morgon, i morgon blir min ponny fri för alltid. Vid den här tiden i morgon kommer han inte längre att finnas där, och det gör så sjukt jävla ont. Min fina, underbara kompis, mitt stöd sedan 4 år tillbaka. Borta, bara så där. Inte ens 14 år fick du bli, och du hade kunnat göra så oerhört mycket mer än vad du fick chans till. Varför?

Jag klarar inte det här.