Finns det någon gräns för hur många känslor som får plats i en kropp på en och samma gång?  Hur kan en del av kroppen kännas full av energi, medan den andra är alldeles död? Hur kan man vara så ledsen på ett ställe i kroppen men så överlycklig på ett annat?

För en halvtimme sen satt jag här och deppade över hur mycket jag saknade de som lämnat mig. Tittade tillbaka på gamla minnen, längtade efter saker som helt enkelt hörde till vardagen då. Inget särskilt speciellt för ett år sedan, men i dag skulle det betyda så mycket mer. Om bara....

Nu sitter jag här med ett leende på läpparna. Snackar med härliga människor, tänker på framtiden och njuter av att ha husetförmigsjälv. Och ja, jag mumsar väl på en och annan vaniljsnäcka från EH också.... :$ 

Det är läskigt, det där med kroppens känslor. I går när jag läste i "PS I Love You" satt jag och gapskrattade kring s. 180, för att stortjuta vid 190.  Det går fort, sånt där. Känslorna borde verkligen slå sig i hop till ett lag och ställa upp i OS, tävla i 100 meter eller nått. OS-guldet 2012 går till... Team Känslor!

Okej, jag ska lägga av.
God natt!