Jag hatar att inte kunna känna mig lycklig. Så där virvlande, sprudlande lycklig då allt bara känns rätt. Jag hatar att veta vad som väntar, för det är det som stoppar mig från den där underbara känslan av full glädje som annars skulle uppfyllt mig i dag. Det må vara dåligt, löjligt, negativt att känna så, men det går inte riktigt att kontrollera. Bara tanken på det gör mig så ledsen, och det kan stoppa vilken annan känsla som helst. Varför måste just sorg vara en sådan stark känsla som dominerar ut alla de andra?   

Men låt bli att tänka på det då! Jo tack, jag försöker. Det lyckas rätt bra och en hel del glädje smyger sig in i mitt nät av känslor emellanåt. Jag är som jag brukar, bara en lite mindre speedad version av mig själv skulle jag tro. Men fortfarande finns vetskapen där, omöjlig att ignorera, förneka, strunta i. Påminnelser som gör lika ont varje gång. Varför var det tvunget att sluta så här? Det är det bästa för dig, det vet jag ju. Men innebär inte nödvändigtvis att det känns mycket bättre för mig, att det blir mindre sorg & saknad. Det känns bara så ofattbart, att snart ska vi aldrig mer få se dig. Aldrig, aldrig med ska du kunna trösta mig och finnas där. 
Aldrig är en väldigt lång tid.