Oj, vad jag är ledsen. Aldrig mer ska jag få äga en mattebok. Aldrig mer ska jag få sitta och jobba ihjäl mig med ett mattetal i en halvtimme, för att sedan upptäcka att jag missförstått saken och måste göra om allt igen. Aldrig mer ska jag få känna den härliga panikångesten inför proven som jag inte tror att jag klarar av. Aldrig mer ska jag få känna stressen av att ha 8 tal kvar att göra av provet, men bara 10 minuter på mig. Aldrig mer ska jag få njuta av två breakdowns i veckan för att jag inte fattar vad som står, vad jag ska göra med det eller hur jag ska bära mig åt för att få rätt siffror och tecken. Aldrig mer ska jag få sitta och känna mig som världens sämsta människa för att jag inte begriper ett ord av det som verkar så självklart för andra. Jaa, det är ju hemskt vad jag är ledsen...

Nu är det ju såhär att jag och fru Ironi är ganska bra kompisar, och vi valde att samarbeta i början av detta inlägget. Faktum är att jag inte är särskilt ledsen. Inte ett dugg, faktiskt. Däremot är jag lite smålycklig över det faktum att jag överlevt, att jag kämpat mig igenom 11 ½ år av det ämne jag egentligen alltid hatat allra mest (det skulle möjligen vara fysiken som jag hatade mer då), och dessutom läst ett steg högre än vad som var nödvändigt. Jag tror aldrig att jag ansträngt mig mer i något ämne än matte, och jag vill inte ens tänka på hur många timmar som har gått åt för att försöka förstå alla de där obegripliga ekvationerna och uttrycken. Men nu är det äntligen över, sista delen är gjord, och utgången blev så mycket bättre än vad jag vågat hoppas på. Går det att vara annat än lycklig?