Övning ger färdighet. Min dag har övat sig på att vara bra de senaste 14 timmarna, och det var inte förrän för några timmar sedan som färdigheten visade sig. Sådär kring halv tre började det se lovande ut, och sedan har det bara blivit bättre.

Om jag får försjunka i den häst-nördiga delen av mig själv så måste jag säga att just de fyrbenta kamraterna hjälpt upp mitt humör i dag, som så många andra gånger. När jag gick runt och pysslade med Flisa  i lugn och ro kände jag bara hur oerhört mysigt det var, och hur mycket jag trivs i deras sällskap. Sedan att stallet var helt tomt på människor (konstigt nog) gjorde väl sitt till, men det är helt enkelt väldigt lugnande att gå runt och småprata med alla (en psykiatriker skulle förmodligen ha burat in mig med en gång om han hörde mig) och göra det som måste göras i sin egen takt. Ingen som ställer mer krav på en (utom möjligen Flisa då, som bestämt tyckte att hon hade fått alldeles för lite morötter), utan man kan bara gå runt och klura på vad man nu behöver klura på. Det gillar jag!

Ridningen gick väldigt bra idag också, jag försökte verkligen "renodla mina hjälper" som det så formellt stod i nån artikel jag läste, och det fungerade super! Tror vi behövde det, båda två... Efter detta var mitt humör på topp, och inte ens filosofin kändes jobbig att ta sig igenom. Allting går, utom små små barn...