Just nu är jag bara förbannad på mig själv. På min hjärna. På mina tankar. På att jag inte kan inse vad jag har och vara nöjd. På att jag inte kan låta bli att avundas vad andra har och klanka ner på mig själv och mitt eget liv. På att jag inte kan fatta att jag har det jävligt bra och att jag borde vara nöjd med det. På att jag inte kan dra mig till minnes varför jag en gång varit nöjd. På att jag är så otroligt patetisk att jag ens går och tänker i de här banorna. På att jag vet att jag kan göra något åt saken men väljer att låta bli och går och tycker synd om mig själv i stället. På att jag överhuvudtaget plågar andra människor med att publicera ett sådant här inlägg när jag vet att det är något som går över så fort jag har skrivit av mig, och då kommer jag förmodligen skratta åt mig själv. Tror jag. Hoppas jag.

Fast jag tvingar er faktiskt inte att läsa. Nu har jag skrivit av mig. Det är trots allt det bloggen är till för, åtminstone delvis och åtminstone för mig. Att skriva av sig är faktiskt väldigt bra terapi, så det så. :)