Ja, nu har han slutligen åkt iväg, min lilla sagoponny. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det känns bara så konstigt. De senaste dagarna har innehållit en hel del tårar men också en del goda skratt. Jag pendlar liksom mellan att vara lycklig för hans skull och att vara jätteledsen vid tanken på hur mycket som försvinner. Någon som alltid finns där, en massa möjligheter och världens bästa kompis försvinner samtidigt som jag vet att det här är det bästa för honom. Men det känns bara så... konstigt. Plötsligt finns han inte där längre, och plötsligt gör det bara ont att se bilderna på min vägg, titta på rosetterna, läsa namnen och lyssna på låtarna. Värst är det på kvällarna då man får tid att tänka på allt, då är det verkligen lätt att deppa ner sig. På dagarna känns det liksom lite lättare, med skola och härliga vänner som håller en on track, men på kvällen kommer som sagt allt tillbaka igen och jag tror att jag gråtit mer de här senaste dagarna än under hela året förut. Ja, konstigt är nog rätt ord att beskriva det. Konstigt och väldigt, väldigt ledsamt. Jag saknar honom redan, min lilla häst.

En annan sak jag upptäckt under de senaste dagarna är hur svårt det tycks vara för vissa att förstå vad en sådan här händelse betyder. Jag har stött på en och annan som verkar totalt oförstående över hur man kan bli så ledsen, "det är ju bara ett djur". Det här gör mig både arg och förvånad, att folk kan vara så korkade. Det är inte alls bara ett djur. För dem kanske det är det, men för mig är det en bästa vän som jag tagit hand om och som tagit hand om mig i flera år. Vem har sagt att en kompis måste kunna gå på två ben, prata och handla i en affär för att betyda någonting? I bland är det faktiskt himla skönt att ha någon som inte svarar eller säger emot med ord, utan bara finns där och lyssnar. En hästs mjuka mule och lena päls kan faktiskt vara ett mycket bättre botemedel än människor med sina ord i bland. Det är så dumt, så dumt att särskilt vi hästmänniskor har blivit stämplade med en sådan stämpel som gör att många bara tycker att vi är allmänt fåniga med våra djur.  Så dumt, och så fel.