Tillfällena då jag bestämmer mig för att blogga blir alltmer lätträknade. Har så varit den senaste tiden i alla fall. Jag väljer mina tillfällen, helt enkelt. Och jag har inte valt så ofta på sistone.

.

Om jag ska välja ett tillfälle att blogga krävs det antingen en känslostorm av valfritt slag, en skojig händelse eller ett fynd som jag vill dela med mig av och skrika att här, titta på det hääär!. 

Det här inlägget föranleds inte riktigt av något av det ovannämnda, men ändå blir det till. Konstigt. Det fruktansvärda som har hänt går inte att sätta någon etikett på, men ändå har det hänt. Ännu mera konstigt.

.

Jag tände ljus i dag, tände ljus och lät blicken fastna i lågan medan känslorna fick utrymme. Men det fanns inte tillräckligt med utrymme, känslorna fick inte plats. Jag kunde inte lämna utrymme för alla, de var för många. Jag kunde inte.

.

Det saknas 91 unga liv i Norden, och det saknas en förmåga att förstå. Det saknas framtidsoptimism. Tro, hopp och kärlek. Det är så mycket som saknas. Tomheten bränner i hela min kropp, bränner som lågan på ljuset som brann. Det bränns.

.