Jag kan skatta mig lycklig. Jag har världen. Världen har mig. Vi har varandra. Framtiden finns där, och den bara väntar på att någon ska komma och utforska den, utforma den, leva den. I det här fallet råkar denna någon vara jag, och det är så väldigt mycket upp till mig vad som blir, vad som ska bli. Det finns ingen mall att följa, och inga garantier för någonting. Det är bara... outgrundligt. Outgrundligt, och så galet fantasieggande.