Dysfunktionellt. Som en glödlampa utan elektricitet. Som en ekvation utan tecken. Som ett ord utan bokstav. 
   Dysfunktionellt, men ändå så beslutsamt. Beslutsamt att inte ge upp, att inte släcka Gnistan, inte sluta strida. Utan något slutgiltigt mål går det fram likt ett ånglok genom tiden, utan kunskap om vad som komma skall. Ingenting fungerar egentligen, men ändå finns den där fasta beslutsamheten kvar. Att aldrig sluta kämpa. Att inte ge efter för påfrestningarna. Att alltid bibehålla den där lilla Gnistan som snart ska blossa upp och bli något bra igen. Som ska komma att falna många gånger, men som också kommer att blossa upp lika många gånger. Den där Gnistan är något alldeles speciellt, och det är den som håller oss kvar. Som håller oss fast i ett grepp likt inget annat. Som är envisare än Envisheten själv, och som alltid kämpar in i det sista. Men i bland, i bland släpper den taget. I bland slocknar den, för att aldrig mer blossa upp. Det är då man inser, hur det faktiskt är.